Melodifestivalen – delfinal 3

Alltså ikväll var alla låtar dödåliga. Det ratade bidraget av Bizex var utan konkurrens bäst ikväll. Men som tur är så är jag inte lost for words för det. Jag hittade många saker värda att kommentera ändå.

Eddie Razaz – Det här ser lovande ut tänkte jag när jag såg knäskydden. Det blir nog ett actionfyllt dansnummer. Jag tittade uppmärksamt men jag såg då inte att han gick ner på knä och kröp omkring någonting. Sen upptäckte jag att det såg ut som att han hade nitar på knäskyddet. Det måste vara opraktiskt med knäskydd med nitar på.

Elin Petersson – När jag såg hennes klänning förstod jag omedelbart att hon var klädd i ett otympligt tält för att hon skulle slita av sig klänningen och blotta typ allt utom sådant som ryms innanför en bikini. Sen när hon kom upp på scenen tog hon på sig en gitarr. Det måste ju vara skitsvårt att kasta av sig klänningen när man spelar gitarr tänkte jag. Snacka om att jag blev besviken när hon behöll klänningen på och sjöng ett sömnpiller.

Ravaillacz – Jag ville verkligen gilla den här låten. Jag tycker om ironi. Gamla gubbar som inte tar saker och ting på så mycket allvar gillar jag också. Tyvärr måste jag säga att jag inte blev imponerad. Låttexten var lite kul, men på det stora hela var låten inte alls bra. Gubbarna gav dessutom mer intrycket drunken old granddad at a wedding än gubbar med självdistans. Claes Malmberg påminner dessutom väldigt mycket om den engelske “komikern” Freddie Starr. Googla honom ska ni få se. Dessutom kommer ni att upptäcka att han (Freddie alltså, inte Claes) är misstänkt för väldigt äckliga saker som jag mycket väl kan föreställa mig är sant.

Amanda Fondell – Amandas popularitet måste bygga på att hon är the girl next door. Fast hon undviker att betraktas som tråkig för det genom att gnida sig lidelsefullt mot en spegel, ruska på huvudet lite spännande och ha ringar på åtta fingrar. Så att hon uppfattas som lite annorlunda och alternativ utan att vara förarglig.

Martin Rolinski – I min ungdom när jag brukade gå ut på Statt här i Piteå var killarna ofta klädda i arbetskläder. Inte blåställ från någon av ortens större arbetsgivare alltså. Kostym, skjorta och slips som man har på kontoret. Helt knäppt att folk går ut på galej och klär upp sig i afterwork-kläder. Det kom jag alltså att tänka på när jag såg Rolinski. Vad är det för scenkläder? BWO var ett väldigt bra band, och utan Rolinski som omslagspojke skulle det inte ha funkat, men utan Alexander Bard är han lite trist.

Caroline af Ugglas – Jag har en engelsk kompis, ingen nära bästis utan mer av en bekant som jag gillar mer än andra bekanta. När man träffar henne blir man alltid helt utmattad, för hon är så intensiv. Hon har tex en förmåga att hamna i säng med helt olämpliga personer som sin tränare i en lagsport (BAD move…), klubbens herrlags största manwhore som har flickvän eller en 15 år yngre kille på jobbet som hon är chef över. När man träffar henne för en öl hinner man knappt öppna jordnötspåsen innan hon börjar berätta vilken hand som senast varit i hennes trosa eller ge en detaljerad beskrivning om hur hon hade mask i magen när hon var liten. Alltid när jag ser af Ugglas föreställer jag mig att hennes personlighet är precis lika “pladdrig” som min kompis.

State of Drama – Den permanenten som killen som spelade keyboard hade. Tror ni att det var en permanent eller har killen självkrulligt hår? Vad jag minns från permanenttiden på åttiotalen är att det var grymt svårt att få till fina lockar. Det blev alltid småkrulligt istället för storkrulligt. Killen skulle kunna starta en hel hårblogg om den där kallufsen. Jag skulle definitivt lägga till den på Bloglovin.

Janet Leon – Så smarta scenkläder. Att ha på sig ett snakeskin med ränder på som ringar in och drar uppmärksamheten till skrevet. Bra försök att dölja sådana saker som man inte vill att folk ska se. Men mig går inget förbi. Där i början när hon höll upp handen och pekade upp i taket märkte jag att hon hade ett väldigt knubbigt pekfinger.

Enda gången jag blev exalterad ikväll var när jag såg Alexander Rybak i publiken. I lööööv Alexander Rybak. Jag brukar försöka lära gullefjunet att dansa kosack till Fairytail. Fattigman-skosack i upprätt läge där man mest bara sprätter med benen förstås. Gullefjunet är inte alls intresserad, hon bara tjatar om ‘Heja Bamse’ istället och vill att man ska stå och snurra på stället. Vilket gör mig besviken.