Jag älskar melodifestivalen. Jag är lite av en melodifestivals-expert. Mitt specialområde inom ämnet är åren 1983-87. Sen blev jag cool och tittade inte på några år, men jag hittade tillbaka till min passion på tidigt 2000-tal och brukade sitta och kolla svenska melodifestivalen på nätet när jag bodde i England. Svenska melodifestivalen alltså, Eurovision är inte alls lika bra.
Om ni missade melodifestivalens första deltävling så är det ingen fara. Jag har sammanfattat det viktigaste åt er.
David Lindgren – Jag har nästan glömt hans framträdande. Han var ju först, och om man är först och inte är minnesvärd blir det ju lätt så att folk glömmer en. Men jag kommer ihåg den där delen när han fick hjälp att ta av sig västen och sedan tog han på den igen. Jag ser fram emot att läsa alla detaljer om det avancerade klädbytet i kvällspressen.
Cookies N Beans – Ett tantband i åttiotalskläder. Om man har hittat sin klädstil i ungdomen vill man ju ogärna överge den. Jag kände i alla fall the girlpower när jag tittade på dem. All den här luftboxningen med knuten näve över huvudet fick mig att känna att kvinnor minsann också är starka.
Jay-Jay Johanson – En man klädd i mörka kläder. Sen drog de ner belysningen också så att man knappt såg honom. Det tyckte jag var lite oschyst. Så ful var han väl ändå inte?
Mary N’diaye – Nu kommer jag att låta som värsta gammelkärringen, men jag hörde knappt vad hon sjöng. Tacos, tacos, tacos tyckte jag att hon sjöng i början. Jag kunde knappt urskilja om hon sjöng på svenska eller engelska. Jag vill påpeka att det inte har med min ålder att göra, jag har varit halvdöv sedan jag var 16. Till slut lyckades jag höra att hon sjöng “Gosa, gosa, gosa, hela natten lång”. Då kom jag på att det här med dålig hörsel inte är enbart negativt. Låten var faktiskt bättre medan den handlade om tacos.
Eric Gadd – Jag har aldrig varit någon Gadd-fantast. Jag tycker att han är så himla mellanmjölk. Men i den här låten gillade jag faktiskt vissa bitar. Jag tyckte om när han sjöng a a a a och å å å å.
Yohio – Såg ni hans skor? Ni kanske tittade på annat, men jag märker de viktiga detaljerna så det var det första jag såg. De var typ en halvmeter långa. Hade han verkligen en fot i hela skon eller var det bara en massa luft i tåspetsen?
Anna Järvinen – Jag vet inte om ni brukar tänka på Olof Palmes söner ofta. Det brukar inte jag. Men om jag någon gång tänker på Palmes söner så brukar jag tänka att de verkar vara några riktiga tråkmånsar. Jag slår vad om att alla deras kläder är grå. Det är kanske bara någon fördom jag har, men har ni någonsin sett en Palme i färgglada kläder? I alla fall, när Anna Järvinen kom ut på scenen tänkte jag “oj vad hon ser tråkig ut, precis som någon som skulle kunna tänkas vara ihop med Palmes son”. Vet ni vad? Det är hon också.
Michael Feiner & Caisa – De hade gjort allt. Hade en låt som heter ‘We’re still kids’. Satt killen bakom en DJ-bås så att man skulle få lite Swedish House Maffia feeling. Mig lurar man minsann inte så lätt. Jag märkte ändå att killen spelade saxofon. Micke å Kajsa var inte unga och coola och de hade missförstått det här med vad kidsen gillar. När jag var a kid var saxen inte hipt och coolt. Jag tror inte att det är det nu för tiden heller, sannolikheten att saxofon ska bli ballt är nog ungefär lika stor som att blockflöjten ska bli rock n roll.
I övrigt vill jag bara säga att om det är någon som vill köpa mig en födelsedagspresent när jag fyller 40 så önskar jag mig ett par sådana där byxor som Lena Philipsson hade. Storlek large. Jag har lite bred benstomme på röven.
Den låt som jag tyckte var bäst kom allra allra sist. Betyder det här att jag har dålig musiksmak?
Tack för uppdateringen! Att läsa det här var roligare, mer effektivt och mindre plågsamt än att titta på programmet? Det kommer väl en recension nu till helgen också?
Om avsnittet är inspirerande så ska det nog gå att ordna.