Jag är inte så noga med hur ungen behandlar sina kläder. Om hon lägger sig i en lerpöl och simmar blir jag irriterad för att då betyder det att hon blir blöt och det blir besvärligt för mig. Jag måste byta kläder på henne, i bästa fall om vi är i närheten av hemmet eller har kläder med oss. Om inte måste jag köpa kläder för att byta på henne, och jag tycker inte om tvångs-shopping.
Men smuts i sig bryr jag mig inte om. Inte heller är jag bekymrad över att kläderna ska bli förstörda. Även när man anländer till en finare tillställning är min princip att det är bäst, men inte helt nödvändigt, om man anländer hel och ren men hur man ser ut när man åker hem spelar mindre roll. Lera, mat, gräs eller annat allmänt kladd på kläderna när man åker hem gör inget. Det viktigaste är att man har haft kul. Jag kör ungefär samma princip för min unges kläder som jag körde för mig själv när jag gick på krogen när jag var arton. Man köper inte dyrare kläder än vad man har råd att leva i.
Det spelar liksom ingen roll när det är midsommar om man är två, fem eller arton (eller fyrtio om man orkar) – grönska på knäna är ett tecken på att man har haft roligt. Ingen blir lycklig av att sitta stilla som ett ljus och försöka se vacker ut om man kan leka kurragömma eller spela brännboll i fyllan. Jag skulle aldrig drömma om att förmana dottern över att hon förstört kläderna för att hon lekt eller ramlat. Det enda som någonsin kan vara fel med lek är om hon gör någon som skulle kunna vara farligt så att hon kan gör illa sig. Simma i en vattenpöl mitt på vägen där man kan bli överkörd är helt förbjudet men att simma i en vattenpöl på en gräsmatta är bara kul (och LITE irriterande för mig).
Vad som däremot inte är okej är att ta en tuschpenna som man inte ens har lov att använda och rita en massa streck över båda byxbenen. Halka med pennan och göra ett litet streck är okej, men om man vill rita hämningslöst på kläder måste man fråga om lov först så att jag kan säga om det är okej för att byxorna ändå är redo för soporna. Ritande på kläder utan tillstånd är inte inom ramarna för mina regler om att man måste få leka. För det är inte att leka, det är bara olydigt och inte ett acceptabelt sätt att förstöra ett par byxor som man bara använt en gång förut.
Så jag var väldigt allvarlig när jag förklarade att så får man inte göra. Hon försökte locka fram ett leende från mig genom att försöka flamsa bort mina förmaningar men jag gav inte vika. Jag var väldigt bister och tvingade henne att ta av sig byxorna “för nu måste mamma se om hon kan försöka rädda byxorna genom att omedelbart tvätta dem med galltvål”. Jag ignorerade de ledsna hundögonen och vandrade iväg till städskrubben för att ta fram galltvålsflaskan.
När jag fick tag på den tog jag ett steg bakåt. Då stod ungen tydligen där bakom benet på mig. Jag såg inte henne. Så när jag backade slog hon huvudet i dörrkarmen. Började gråta. Då kunde jag ju inte längre hålla på och mala om några streck på ett par byxor. Jag visste ju inte att hon prånglat sig in i städskrubben, men det var ju jag som backade ut ur städskrubben så att hon gjorde illa sig.
Jag fick lov att lägga den allvarliga minen över strecken på byxorna åt sidan och trösta henne över att jag backade in i henne så att hon slog huvudet. Så fastän jag vägrade att trösta henne över att hon blev tillrättavisad över att hon ritade på byxorna så blev hon tröstad till slut. Jag känner mig faktiskt lite manipulerad. Hon är lite för smart för sin ålder. Vad gjorde hon egentligen där bakom mina ben i städskrubben? Hon brukar aldrig visa sig i städskrubben i vanliga fall.
Galltvål forever i alla fall. Jag trodde inte det själv, men tuschpenns-strecken gick bort.