Makens musiksmak

Jag och maken har lite olika musiksmak. Det är ju inte helt lätt att beskriva en persons hela musiksmak. Bäst sammanfattar man dock makens musiksmak med att artisten eller kompositören helst ska vara död för att maken ska gilla musiken. Gärna sedan 100-tals år tillbaka.

Klassisk musik gillar han. Gärna sådant som jag tycker låter som begravningsmusik. Femtio- och sextiotalsmusik brukar också få godkänt. Ibland sjuttiotalsmusik. Också den där gubbstrutten som inte sjunger, han pratar istället. Evert Taube ni vet.

Taubes låtar i sig har jag inte så mycket emot, en del av dem är trevliga. När någon annan än han själv sjunger. Jag kan bara inte med att höra på när gubben själv “sjunger”. Särskilt när vi är ute och seglar brukar maken vilja spela olätet, “det hör till när man seglar” påstår han. Jag brukar få lust att hoppa i sjön för att komma undan.

Igår då. Maken missade Sylvia Vrethammars version av Kung i baren. Han hade nattningspass just då. I morse frågade han om han hade missat något bra tolkning av Uggla igår. Jag berättade att han hade missat en jättedålig av Sylvia, och letade reda på den på webben och spelade för maken.

Då säger maken “jag tycker att det lät ganska bra, det är bara för att du inte gillar samba du inte tycker det var bra”. 

Hallå!! Man blir faktiskt ingen kung i baren och man kommer dragandes med samba. Det fanns ingen som helst övertygelse när Sylvia sjöng “den 25e smäller det”. Jag tror faktiskt inte att det smäller kring Sylvia särskilt ofta, hon ger inte det intrycket.

Dessutom tycker jag att det var ett mycket märkligt av maken att gilla Sylvia. Hon är ju inte alls död, hon lever fortfarande. Det såg vi ju alla igår när hon vickade på rumpan medans hon sjöng.