De ringde från dagis idag och berättade att gullefjunet hade 39,5 graders feber. Maken var redan hemma eftersom vi egentligen skulle på en studentmottagning så han hämtade. Så jag fick åka hem och ta över och maken åkte själv eftersom det var hans polares son som var student.
Barnet sov när jag kom hem. Jag förberedde en middag till sjuklingen.
Jag gillar att ha koll på exakt hur illa läget är när hon är sjuk. Melonen och festisen är till för att få i henne vätska och resten är måttstockar för hur sjuk hon är. Det är inte bra om hon lämnar bullarna, äter hon inga bokstavskex får man börja oroa sig och rör hon inte popcornen har man en vak-natt framför sig där man känner att man måste kolla att hon andas och känna på pannan var femte minut.
När hon vaknade åt hon upp allt utom ena bullen. Så jag bedömde att läget var okej.
Sen lät jag henne titta på Netflix hela kvällen. Febern var fortfarande hög trots att maken hade gett alvedon så hon fick två glassar. Jag gick och kastade pinnarna när hon var klar, istället för att tvinga henne att göra det själv. När maken kom hem sa han “Jag hjälper dig att städa upp det här” också plockade han upp leksakerna som legat på vardagsrumsbordet i två dagar. Hon slapp duscha, borsta håret och borsta tänderna.
För vi såg ju att hon verkligen var sjuk. Inte bara på termometern. Jag hade slitit av alla sängkläder så vi var tvungna att renbädda. Livet måste gå vidare trots sjukdomar och vi behövde sängkläder att sova i. Gullefjunet ÄLSKAR att renbädda. Hon vill hjälpa till. Hon hoppar på lakanen medan vi försöker fästa dem. Hon står på en stol och hoppar ner på täckena och kuddarna som ligger på golvet. Hon lägger sig på golvet och jublar under täckena när vi skakar in dem i påslakanen. Byta sängkläder är fest liksom. Idag hoppade hon ingenting alls och orkade bara ett täcke sedan kröp hon upp i soffan igen helt utmattad.
Där satt hon sedan i mitt knä och filosoferade om att “ont-i-halsen-sjuk” var en ganska bra sjukdom att ha. Hon berättade att “En gång när jag var liten, en liten bebis, så var jag sjuk och det här kommer ni inte ihåg men då fick jag en sak som gjorde mig bättre”. Jag frågade om hon menade hostmedicin, glass, alvedon, melon eller kanske coca cola?
Det visade sig att mirakelmedicinen var en serietidning. Vilket hon inte alls fick när hon var bebis. Å jag minns ALLA gånger hon har varit sjuk så jag har ingenting glömt. Hon har bara blivit tillräckligt stor och kalkylerande för att räkna ut att hon kommer att kunna övertala maken att köpa en serietidning till henne imorgon.