Igår kväll låg jag i sängen och läste en bok som jag lånat på biblioteket. Ja eller på bokbussen närmare bestämt, eftersom den stannade utanför dörren en dag och jag kom på att jag skulle gå in och kolla. Det måste vara 20 år sedan jag senast lånade en bok på biblioteket. Jag fick liksom lite agg mot bibliotek när jag råkade tappa bort en bil en gång när jag var på biblioteket.
Jag tycker att det är en himla bra service att de kommer och ställer en buss med böcker på gatan ute på vischan. Utbildar oss lantisar liksom, för om bussen inte hade kommit skulle jag ju aldrig ha lånat den intellektuella romanen, om en kvinna som klär ut sig i en hijab och spionerar på sin make som köpt ett fnask, och Thomas Bodströms biografi.
I alla fall. Helt plötsligt igår blev jag dödstrött och behövde sova. Just när jag skulle vika ett öra i boken hejdade jag mig. “Får man vika öron i bibliotekets böcker?” tänkte jag. För jag är inte en sådan där organiserad människa som har ett bokmärke liggandes bredvid sängen. Inga kvitton eller andra skräpbitar har jag liggandes på hyllan heller. I mina egna böcker viker jag öron. Då kollade jag igenom boken och inte ett endaste hörn i hela boken var vikt! Boken är inte så bra att man kan anta att alla som lånat den före mig har sträckläst den.
Vad betyder det här? Har ALLA människor som lånar böcker på biblioteket en oerhörd respekt för andras egendom och därför viker de inte öron i böckerna? Eller har alla utom jag ett bokmärke till hands? Medan jag låg och funderade på det här blev jag tröttare och tröttare. Att jag skulle stiga upp och leta reda på något som kunde agera bokmärke var helt uteslutet. Jag fattade ett beslut. Jag gjorde så här.
Det här är inte den aktuella boken. Jag demonstrerar i en av makens böcker om krig. Jag vill ju inte att biblioteket ska ha bevismaterial mot mig.
Vad kan hända liksom? var vad jag tänkte igår. Jag gjorde en agerande-konsekvens-analys och beslutade mig för att konsekvenserna av att vika hörnet inte kunde vara värre än att stiga upp och hämta ett bokmärke.
Idag har jag dock känt mig lite oroad och inte kunnat sätta fingret på vad det var som oroade mig. Då slog det mig plötsligen att det var biblioteksboken som bekymrade mig. Polisen i Piteå verkar ju lite nitisk. Om de arresterar en katt känns det faktiskt som att man måste vara lite försiktig med hur man behandlar bibliotekets böcker.