Klubbor och kycklingar är potentiella mordvapen

Vi har varit och klippt gullefjunet professionellt för första gången idag. Det gick över förväntan, hon satt naturligtvis inte stilla, men inget gråt eller protester. Efteråt gav frissan henne en klubba för att hon hade varit så duktig. “Det är väl inte nått hon kan sätta i halsen?” frågade jag. Nej det var det absolut inte.

Nähä, nänä, jaja, okejokejdå. Man vill ju inte vara elaka mamman som får barnet att börja stortjuta så mot mitt bättre vetande konfiskerade jag inte klubban.

Det här är inte DEN klubban, men den är identisk med den frissan delade ut. Den här klubban gick jag och köpte speciellt för illustrera den här historien (och jag tänker äta upp den själv). 2 kr och 50 öre kostar denna mycket olämpliga frisörs-belöning om man köper den på ICA.

Sen gick vi för att fika för att lillan varit så snäll under hela klippningen. Det är en betydligt mer passande belöning för ett barn som inte ens fyllt två. Hela tiden gick jag och höll ett öga på klubbätandet. Just när vi kom fram till kassan på cafét upptäckte jag att gullefjunet under ett obevakat ögonblick lyckats bita klubbjäveln i två perfekt kvävningsrisk-stora bitar. Naturligtvis vägrade ungen öppna munnen och spotta ut dem och jag vågade inte vålda ut dem heller av rädsla att jag skulle råka putta ner dem i halsen på henne istället. Så innan hon hade knaprat ner klubbitarna till ofarliga småbitar hade jag nästan fått hjärtinfarkt.

I stressen av hela det här klubb-traumat såg jag mig inte för och råkade plocka en panini med kyckling på. Kyckling är som bekant ett livsfarligt livsmedel. Jag äter aldrig kyckling på ställen där jag inte kan övervaka att tillagningen sköts ordentligt eller där jag inte har en personlig inblick i vilken sorts smuts som finns i köket. Det vill säga att jag aldrig äter kyckling någon annanstans än hemma, och knappt där heller.

Om det inte kommer några fler inlägg här på bloggen så beror det på att jag har dött i en kyckling-relaterad sjukdom.