Vi ska äta julmat. Innan vi ens har dukat av bordet kommer mormor att fråga vad vi ska äta på nyår. Morfar ska ta på sig hörapparaten så att man slipper säga allting tre gånger. Vi ska spela julsånger. Vi ska Skypa farmor och faster och säga God Jul. Tomten ska komma. När han frågar om det finns några snälla barn ska gullefjunet svara “Jag har tvättat håret”. Vi har bestämt att vi inget nämner till tomten om allt skrik och bråk som förekom under hårtvätten. Maken får öppna Aladdin-asken som han sitter och blänger på just nu.
Jag vet inte om vi ska titta på Kalle Anka. Jag bryr mig inte. För mig spelar det ingen som helst roll om den svarta dockan är med eller bortklippt. Här hos oss gör vi inte så mycket dramatik kring heliga svenska jultraditioner i form av tecknade filmer som importerats från USA.
Att säga att julen är förstörd för att de har klippt i Kalle Anka är superlöjligt. Kalle förstördes som jultradition när videospelaren kom. För då spelade man in Kalle Anka och tittade på det hela året. Tills man var less och nu är det ingen viktig jultradition. Det är inte speciellt längre. Om gullefjunet vill titta så gör vi det. Då återinför vi Kalle som jultradition.
Mer då? Ja vi får väl leka med leksakerna som tomten kommer med.