Det var länge sedan jag testade någon ny hobby. Inte sedan jag testade Geocaching. Så när Vera erbjöd sig att ge mig en grundkurs i scrapping tyckte jag att det var dags att testa en ny hobby igen. Som ni märker har jag redan börjat lära mig the lingo.
Jag trodde ju att jag skulle behöva samla återvinningsmaterial, så i en hel vecka sparade jag toalettrullar och kartongförpackningar. Som tur var så kollade jag upp den här scrapbooking businessen på google innan det blev dags så jag slapp skämmas för att jag kom dit med en massa skräp. För scrapping involverar inga tomma toarullar eller flingpaket.
Ni kanske tycker att scrapbooking låter som en nörd-hobby som enstöringar sitter hemma och gör i sin ensamhet för att de är för asociala för att umgås med folk. Ni kunde inte ha mer fel. Man kan faktiskt gå med i en förening och gå på scrapträffar och möten och träffa andra livs levande människor som också scrappar. I Piteå heter föreningen NorthernLightScrappers.
Igår åkte jag i alla fall till Vera för min introduktionskurs. Jag fann hobbyhörnan väldigt skrämmande. Hon hade hur mycket prylar som helst. Det kändes precis som det måste göra för en aspirerande pilot första gången de sätter sig i cockpit. Cuttlebug, stansar, mallar, dies, stämplar, Rub Ons – vem fattar vad som är vad liksom? Papper och pennor lyckades jag i alla fall identifiera.
Sen skulle jag då göra ett eget kort. Födelsedagskort är ju lite yesteryear nu när Facebook finns. Varför hålla på och skicka kort när man kan gratta folk på Facebook-väggen och spara in på kostnaden av både kort och porto. Så jag bestämde mig för att göra ett kort till min ögonsten.
Då kom första svårigheten – välja papper. Sen fortsatte det sådär. Välja mer papper. Välja motiv. Välja bokstäver. Välja färger. Jag höll på att få kortslutning. Så här i efterhand kan man väl kanske säga att alla min val inte var de bästa. Blomma på blomma liksom. Vem gör så när de designar kort? Men det blommiga pappret hade jag redan valt och ville inte skiljas från och sen verkade blom-motivet vara det som var enklast att färglägga.
Tre timmar tog det mig att göra ett kort. Det skyller jag på Vera. För när man tänker sig en scrapbookare så tänker man sig ju en Miss goody-two-shoes med pottklippt frisyr och brillor med cocabottnar hängandes på nästippen som är lika intressant som en blank anteckningsbok. Men Vera är helt normal med fullt utvecklade sociala talanger. Jag har lite svårt för att scrappa och prata samtidigt. DÄRFÖR tog det så länge för mig att göra ett kort, för jag var tvungen att pausa och prata.
Hur pass duktig är jag då på min nya hobby? Jo, så här duktig.
Sen skrev jag så här i kortet. Innan ni börjar peka på skärmen och gasta “åh så töntig du är, har du också börjat med love och hjärtan nu…?!” vill jag bara påpeka att det faktiskt är sant att mamma älskar gullefjunet. Ni sitter säkert och sprutar ur er en massa hjärtan till främlingar på Facebook och det gör inte jag. Så tänk på det där med att inte kasta sten i glashus innan ni börjar hånas.
Om jag nu ska sammanfatta min scrapbooking-upplevelse så känns det här mycket mer min grej än geocaching. Inte minst för att det är en hobby som utövas inomhus. Den 6-7 oktober är det scapbooking-mässa i Piteå såg jag på den lokala hemsidan. Då ska jag minsann gå dit och se om de har någon utrustning som jag behöver.
Om jag jobbar på det blir jag kanske lika duktig som Vera lagom tills jag går i pension och kan ägna mig åt detta på heltid. Så här fina kort gör hon.
Du är ju redan ett proffs för böveln, kortet blev Skitsnyggt!! *ärlig* Nu saknas bara bas-utrustningen så är du ju igång på allvar 🙂 Du lär shoppa saker allt eftersom men det tar man pö om pö- och man FÅR faktiskt låna av varann, allt behöver inte köpas!
Vi kanske kan följas på mässan för dit ska jag och botanisera!
Ja en professionell guide vore ju inte alls dumt!
Uj va ni är duktiga :-)) då ses vi ju på mässan!! Inte för att jag ska handla, men ni blir säkert kaffe å fikasugen å DÅ finns jag till hands 😉