Jag tror att jag har berättat det här förut – maken tycker att jag sparar en massa skräp. Om han hade fått som han velat för någon månad sen skulle han ha kört hela sladdlådan på tippen. Jag satte mig på lådan och frågade om han inte var riktigt klok. Om han hade fått bestämma skulle jag inte ha haft någon sladd förra helgen när jag bestämde mig för att skaffa Netflix och koppla ihop TVn med datorn. För självklart fanns det en lämplig sladd för det ändamålet i sladdlådan.
Jag har ju flyttat ner en del lådor som har stått i mamma och pappas uthus i tjugo år till Stockholm nu. På sistone har jag gått igenom dem lite då och då för att kolla vad som egentligen finns i dem. Å jag är ju inte sämre än att jag kan kompromissa litegrann. Någon liten sak har faktiskt hamnat i soporna nu.
Jag kände mig tex redo att skiljas från en tom biljettficka av papper från Eurostar från år 2000 nu.
Jag satt och höll i den en stund och funderade på om jag behövde behålla den av någon anledning. Jag kom fram till att den inte var tillräckligt speciell för att spara bara som en minnessak, och om den inte har kommit till någon användning de senaste 13 åren så dyker det nog inte upp något användningsområde i framtiden heller.
Men någon måtta får det vara på kasta-bort-andet. Maken får säga vad han vill. Pennförlängaren ska vara kvar. Det är ju en raritet.
Men, så smart!
Pennförlängaren? Ni ungdomar…