Jag rasar över min nya Facebook-email

Jag funderade över vad jag skulle informera er om idag. Först läste jag Piteåtidningen, och där hittade jag inget viktigt. Sen pratade jag med maken för att se om han hade något användbart att komma med, men det hade han inte. Sen surfade jag runt på lite bloggar för att hitta något bloggämne, men alla bara kommer med uppdateringar att de bara vill försäkra om att de lever trots att de inte har uppdaterat bloggen på ett dygn. Och på Facebook kryllade det mest av tävlingar. Så då surfade jag in på Aftonbladet, där finns det alltid något att hämta.

Nu vet jag att Facebookanvändare rasar över smygändringen av emailadresser. Vafals tänkte jag då! Har ALLA fått en emailadress utom JAG! Jag ställde mig upp och joggade på plats för att försöka få blodtrycket att stiga så att ett blogginlägg skulle skriva sig av sig själv i rena rama upprördheten. Allt som hände var att jag blev svettig.

Men då gick jag till Facebook för att titta på min profilsida. Och ser man på – jag HAR ju fått en email adress och de HAR ju smygändrat min email. Då var allt frid och fröjd igen, jag har inte blivit särbehandlad. Tills jag såg att de har gett mig en emailadress med 52 i! Var har de fått 52 ifrån? Försöker de få folk att tro att jag är 52 bast? Eller född 1952? Av alla siffror i världen, varför 52? Jag rasar. Om jag hade haft några följare på Twitter skulle jag ha twittrat om min ilska.

Så då tänkte jag att jag skulle klaga, men ni vet ju hur Facebook är. Man tänker att man ska gå längst ner där det alltid finns små länkar som kallas About, Terms and condition och Contact där man kan läsa vart man ska emaila om man vill klaga.

Försök tar er dit längst ner på sidan! Man drar ner sidoscrollern till botten tills man ser de små länkarna. Just när man ska klicka på en av dem – då rasslar sidan till och matar på med mer “vägg/timeline” av statusuppdateringar, tävlingar och foton från dina vänners middagar och kaffekoppar. Du drar ner till botten igen, och just när du ska klicka på About, då kommer det mer “vägg”. Nu måste den ju snart vara slut tänker du då, sen gör du detta gång på gång tills du sitter och tittar på statusuppdateringar från 2007. Då har du glömt varför du sitter här och försöker komma till botten av sidan. Sen går man och gör något viktigare. Som att skriva ett blogginlägg om upplevelsen.