Jag har hört sägas att människor som har anorexia har något fel som gör att det de ser i spegeln inte stämmer med vad som egentligen finns i spegelbilden. Deras hjärna processar något annat än det ögonen verkligen ser. De är egentligen smala eller tom magra, men när de tittar sig i spegeln ser de en tjock person.
Jag måste också ha det där hjärnfelet. Fast tvärtom. Vågen säger att jag är överviktig. 8 kg för mycket väger jag, och det tycker jag är mycket. Men när jag tittar mig i spegeln tycker jag inte att jag är så tjock. Det är inte så att jag är blind, det är klart att jag ser att det finns “utrymme för förbättringar”. Magen är ingen tvättbräda tex. Den ser mer ut som något som skulle vara bra att ha om det blev krig och svält här i landet, typ en extra reserv.
Det här är inget inspirerande älska-dig-själv-som-du-är-inlägg där jag försöker förmedla ett jag-är-tjock-men-jag-är-fin-ändå budskap. Helt seriöst så ser jag inte den tjockisen som vågen säger till mig att jag borde se.
Nu har jag lite högt blodtryck också så jag borde ju ändå gå ner i vikt oavsett vad spegeln säger mig, men det är ju en helt annan frågeställning. Den här hjärnskadan försvinner ju inte för det och jag vet rakt inte vad jag ska göra åt den. Borde jag läsa mer bantningslitteratur och modemagasin kanske?
Jag vet precis vad du menar men vet inte vad jag ska tycka om problemet. Kan tycka att det är lite sympatiskt (eller nja). Nu har jag tränat typ 5 gånger efter jul och känner mig så stark och snygg så jag funderar på om jag verkligen behöver gå tillbaka mer.
Man ska akta sig för att överträna, då kan man få skador.
Du har kanske växt på längden och är därför inte alls 8kg plus? Hur ofta mäter man sig som vuxen egentligen? 😉
Själv är jag inte överviktig, bara underlång.
Jag minns faktiskt inte alls när jag mätte mig sist.