Det ringde på dörren och när jag öppnade dörren stod det en tonårskille med en hink tulpaner i famnen på trappen.
Han berättade att de var ett fotbollslag som sålde blommor för att samla ihop pengar till en fotbollsresa till Italien i april.
“Wow, så behjärtansvärt” tänkte jag. Jag skulle förstås kunna ge pengar till cancerforskning eller till att hjälpa hemlösa. Men här stod det en svensk tonårskille i en Stockholmsförort och bad om en slant till att åka på fotbollsläger. Inte till något angränsande landskap utan till ett land i södra Europa. Jag kände verkligen att jag ville hjälpa till så att hans föräldrar slapp betala.
Det var beklagligt att jag blev tvungen att svara “Jag har tyvärr inga kontanter”.
Det var sant också. Det var inte något jag bara sa. Det är ju bara pensionärer som springer omkring med kontanter i börsen.