Jag väger fortfarande lika mycket som jag gjorde några veckor efter förlossningen för två år sen. Eventuellt väger jag till och med lite mer. Det är inte trevligt, för min garderob består fortfarande till stor del av kläder som jag hade innan graviditeten. Jag tycker att det är onödigt att köpa nya större kläder eftersom jag ändå ska gå ner. Resultatet är att byxor, om jag får på mig dem, skär in i midjan. Det gör ont och är obekvämt.
För en-två månader sen upptäckte jag plötsligt att kläderna inte skar in så mycket längre. Maken frågade också om jag hade gått ner, för han tyckte att det såg ut så. Badrumsvågar är opålitliga så jag befattar mig inte med dem så ofta, därför var det lite svårt att avgöra om det verkligen var så att jag hade gått ner. Men det fanns ju onekligen tecken som tydde på det.
Då skulle man ju kunna tro att jag blev glad, eller hur? Det blev jag dock inte. För jag hade inte gjort något för att förtjäna att gå ner i vikt. Jag hade inte ökat mitt motionerande eller minskat mitt ätande. Inte medvetet i alla fall. Fast maken påstod att jag hade ätit mindre portioner på sistone.
Om det verkligen var så att jag ätit mindre portioner var det för att jag hade mindre aptit, inte för att jag hade tänkt på hur mycket jag stoppar i mig. Jag bestämde mig då för att det bara fanns en enda förklaring till det hela. Jag hade en dödlig sjukdom. Troligen någon form av cancer. Många, många allvarliga sjukdomar har viktnedgång som symptom. Det här vet jag inte minst för att maken gick ner i vikt innan han fick sin diagnos, men när man ser någon varje dag märker man inte sånt med en gång. Det var först någon vecka innan vi fick reda på att han var sjuk som jag märkte att han blivit mager.
Det hela ordnade sig dock. Nu skär byxorna in i midjan igen. Så nu är allt frid och fröjd igen. Jag har nog ingen allvarlig sjukdom trots allt. På måndag kanske jag börjar motionera. Vi får se hur jag gör. Det kanske blir måndagen efter också.
Well – välkommen i gänget….