Idag sa jag till maken att vi var tvungna att sitta ner och prata ut. Vi kan inte ha det så här som vi har det just nu.
Jag förklarade för honom att han inte kan gå omkring och uppföra sig helt normalt och rimligt hela tiden. Han får skärpa sig.
Bloggen blir lidande om maken inte gör eller säger någonting knäppt som jag kan rapportera om. Vi bor mitt ute på landet. Det finns begränsat med inspiration. Det är inte så att det bara händer grejer som man kan informera om hur som helst så fort man går ut genom dörren. Någon måste inspirera en.
Det är hur länge som helst sedan han gjorde något hel-manligt som att leta efter sina nycklar i frysen. Inte heller har han kommit med några befängda idéer om saker som han tycker att vi ska göra på sistone. Det är nästan som att man skulle kunna tro att han slutat leta upp ointressanta saker att plåga mig med att åka och titta på. Det vet jag att han inte har. Jag hörde minsann med ett halvt öra hur han frågade pappa om han fick låna boken Jävrebyns Historia för inte så länge sedan. Men han har inte gjort några försök att övertala mig att någon dum idé är bra på jättelänge.
Jag tror att jag ska köpa en engångsgrill och en köttbit åt honom. Så att han kan ta med det ut på balkongen någon dag när det snöar. Då får jag något att skriva om. Jag kan påstå att det var hans egen idé.
