När man bor utomlands i över tio år blir det lätt så att man börjar romantisera Sverige litegrann. Man slår sig lite för bröstet och berättar för sina icke-svenska vänner vilket fantastiskt land Sverige är. En annan sak som händer efter drygt tio år är att man tappar kollen litegrann.
Det är klart att jag hade hört talas om Sverigedemokraterna innan vi flyttade hem. Jag visste om att Ny Demokrati-farsen från nittiotalet hade upprepat sig och att en liten del av Sveriges befolkning återigen röstat in ett gäng pajaser i riksdagen.
Det var dock lite av en chock när man väl flyttat hem och man insåg att Sverigedemokraterna var Sveriges tredje största parti. Det kändes litegrann som att man hade flyttat till typ Österrike. Jag vet inte om ni någonsin har träffat någon från Österrike men jag har flera vänner och bekanta från det landet och de är generellt lite märkliga. Om man får hålla på och sterotypa skulle jag vilja påstå att om man ställde en Österrikare och en Sverigedemokrat bredvid varandra skulle man inte kunna se skillnad på vem som var vem.
Nu är det ju valår för första gången sedan vi flyttade hem. Det känns viktigt tycker jag. Vad är det egentligen för land jag har flyttat till? Lever mina landsmän upp till den fantastiska bild jag målat upp för våra utländska vänner i 15 års tid? Det spelar inte så stor roll om folk röstar höger eller vänster – jag kan försvara båda delarna när jag förklarar för våra vänner hur fantastiskt Sverige är – men va fan gör jag om Sverigedemokraterna är framgångsrika i valet?! Då blir det ju husvagnssemester i Sverige i flera år framöver för att inte behöva skämmas.
På sistone har jag dock börjat känna mig hoppfull. När det är valår brukar ju partier börja lyfta fram frågor som de tycker är extra viktiga. Ur den här synvinkeln känner jag att jag verkligen tycker om de valfrågor som Sverigedemokraterna väljer att lyfta fram.
Behårade armhålor och kränkta vita medelålders män som försöker lyfta fram diskrimineringsfrågor.
Det finns hopp om liv alltså. Hopp om att när det verkligen kommer till kritan så kommer inte 10% av Sveriges befolkning att rösta på ett parti vars representanter twittrar om behårade armhålor.
Det är så lågt man kan komma ju. Hur kan man bry sig om lite hår i en armhåla när man varje gång man åker tunnelbana ser otaliga män som har långa hårstrån hängandes ur näsan?!
Fokus liksom.