Idag när jag skulle gå och fiska så gick jag på en väg som är nästan helt igenvuxen. Det där låter kanske som en fullt normal mening om det hade varit Per Gessle som skrivit den. Men alla som känner mig vet att det är en helt bisarr mening. Att jag skulle gå och fiska alltså.
Det var inte riktigt så det var, jag tyckte bara att det lät bra att skriva att jag skulle gå och fiska. Resten av familjen var och fiskade, och på bryggan där de fiskade så finns det ett café där man kan äta lunch. Lunch vill jag gärna vara med på så då gick jag ner till hamnen. På den igenvuxna vägen.
Det var lite obehagligt med allt gräs man fick på benen, men väldigt vackert. Jag kände mig helt Instagram-lycklig så jag tog ett foto.
Då var det någon som hade parkerat en traktor mitt i idyllen. De är ju lite så där, traktorägarna. Parkerar sina traktorer lite var som helst utan att tänka på folk som ska Instagramma.
Jag kände mig lite irriterad över den där traktorn men nu när jag kollar på fotot så inser jag att man måste förstora fotot för att se traktorn så nu känns det okej igen. Trots traktorn.
När jag berättade om traktorn för alla andra tyckte brorsan till och med att traktorn förstärkte idyllen. Men det var inte alls så jag kände när jag såg traktorn. Jag kände inte alls att traktorn ökade lyckan.
Jag känner igen den mysiga allén och vet att traktorn är blå 😉
Helt rätt om färgen, traktorn var blå.