Maken fyllde år förra månaden. På sin födelsedag kom han och sa “Din pappa ringde och grattade, tänk att han kom ihåg det”. Å jag bara “Så lättlurad du är, antingen har han läst det på bloggen eller så har morsan påmint honom”.
I alla fall hade farsan berättat för maken att han hade satt in en peng på mitt bankkonto (för det är det enda kontonr han har, för han har haft fullmakt på mitt konto sedan jag var i Australien för tjugo år sedan) som maken skulle köpa sig en present för och farsan hade noga betonat att maken skulle se till att han fick pengen för den var till honom. Jag trodde att han hade satt in en hundring till en öl, för det skulle precis ha varit hans humor, men det visade sig att han hade satt in en tusenlapp.
Så maken gick och unnade sig en sak han längtat efter jättelänge men som jag sagt var helt onödig. Han köpte en grillpanna.
Någon dag efter inköpet satt jag och Skypade med mamma och pappa och då kom maken med grillpannan och höll upp den i bild och sa “Tack för presenten svärfar!”.
Det här är lite svårt att förklara för någon som aldrig träffat min farsa. Men då rynkade han ihop pannan och han har en förmåga att titta ner och blänga upp. Inte under luggen för den är ju kort, utan under ögonbrynen, också sa han “Köpte du den där? För MINA pengar??!”. Hans missnöje var tydligt, minen var liksom obetalbar.
Idag har farsan skickat mig en peng i julklapp och sagt att jag får ordna paketen själv.
Jag kommer att förvalta pengarna noggrant så att farsan blir nöjd över att hans pengar har spenderats på rätt sätt. Jag ska köpa något jätteonödigt. Då kommer han att bli glad.
Grilljärn ger coola ränder på maten, men annars är den totalt onödig (säger jag, kockmaken är säkert av en annan åsikt eftersom vi har två eller tre((?)) grilljärn)… borde inte pappa gilla det då eftersom det är rätt så onödigt?