Jag blev tvungen att köpa en katt

Vi bor mittemellan två t-banestationer och i närheten av den ena står det ALLTID en skylt uppställd där det står “Loppis idag 10-18”. För ett tag sedan när jag och gullefjunet var ute och gick tänkte jag att det var dags att gå och kolla vad den där loppisen som jag har undrat över i ett helt år var för något.

Loppisen visade sig vara en liten “butik” i källaren under ett hyreshus. Jag har aldrig sett så mycket skräp samlat på en och samma plats i hela mitt liv förutom på soptippar. Det riktigt luktade gammalt damm. Trångt var det också och varje millimeter av hyllorna var fyllda av saker som man skulle kunna tänkas hitta hemma hos 95-åriga damer som gillar den typen av hemslöjd som man hittar på butiker som Dollarstore och ÖoB.

Ett paradis för en tre-åring som har ett tvångsbehov av att pilla på ALLT de ser. “Fingra inte på det där, den kan ramla ner” sa jag till henne för varje steg vi tog. Halvvägs in i butiken hade jag sagt det tillräckligt många gånger för att hon äntligen skulle sluta sticka ut armen och tafsa på allt hon såg. Då började det sprätta i benen på henne istället och innan jag hann börja förmana hade hon sparkat ner en fotogenlampa från nedersta hyllan så den gick i tusen bitar. Ja okej då, det var kanske inte mer än 34 bitar. Trasig var den i alla fall.

Vi gick till skräp-säljar-gubben och sa förlåt. Han sa att det inte gjorde någonting. Det höll jag faktiskt med om. Lampan i sig var ingen förlust. Men vi kan ju faktiskt inte ha det så att barnet springer omkring och sparkar sönder saker i affärer. Jag kände mig tvungen att köpa något. Hur jag än såg mig omkring kunde jag inte hitta en endaste sak som jag kände något behov av. Till och med de vita ytterkrukorna var omoderna. Så det slutade med att gullefjunet belönades för att hon sparkade sönder en lampa genom att få en katt. Tio kr ville skräp-säljar-gubben ha för katten så han fick en tjuga.

Det här var den minst fula saken i hela butiken.