Jag är en spydig kund

Idag åkte vi till Elgiganten efter jobbet. Den där affären där de säljer TV-apparater till folk som inte vill ha en TV ni vet.

Vi skulle ha en ny printer. För den vi har står på nedersta hyllan i en bokhylla och det är någon som har trampat på the paper tray. Vad nu paper tray heter på svenska, jag orkar inte googla. En sak som är himla förargeligt är när “någon” är jag själv. Jag tycker mycket bättre om när “någon” är någon annan.

Ni kan ju tro att jag blev glad när försäljaren som frågade “behöver ni hjälp med något?” var samma kille som sålde en TV förra gången vi var där. Jag svarade “Ja tack, vi ska inte ha någon TV idag heller”. Sen berättade jag att vi skulle ha en printer HP ABC123. För jag vet minsann vad jag ska ha innan jag kommer dit så det är ingen idé att de visar mig något annat fint och dyrt erbjudande.

Sen sa jag åt honom vilken surfplatta jag skulle ha och vilket fodral. När jag såg fodralet var det skräp så det fick han hänga tillbaka. Vid det här laget hade killen fattat läget så han försökte inte ens sälja mig någon dyrare surfplatta.

När jag var klar med allt det frågade försäljaren om vi ville ha deras “trygghetsavtal” och jag upplyste honom om att sånt går vi inte på. Jag bad maken sköta betalningen medan jag gick och tittade på en laptop och innan jag gick iväg sa jag till maken “låt inte honom lura på dig något onödigt”. Då skrattade killen sådär som säljare gör när de tycker att något man säger inte alls är roligt.

Det dröjde inte länge innan killen kom springandes för att “hjälpa” mig med datorerna. Så då frågade jag honom hur mycket man egentligen var tvungen att handla av honom innan man började få rabatt. Hippsvips langade han fram ett laptopfodral utan handtag och sa att om jag köpte laptopen jag stod och tittade på skulle han bjuda på fodralet.

Jag klämde på fodralet och vände på det och snurrade det några varv och sedan lämnade jag tillbaka det och frågade om han inte hade någonting ANVÄNDBART att bjuda på. För att han inte skulle komma med några fler dumma förslag berättade jag att jag ville ha en extra datorsladd (för det hade maken ändå tänkt köpa för en mindre förmögenhet för att slippa släpa sladden fram och tillbaka mellan kontoret och hemma). Då fick jag den jävligt dyra sladden för halva priset.

Som avslutning försökte han sälja mig färgpatroner till printern och när han erkände att det följde med patroner i kartongen så ordade vi inte mer om det.

The grand finale var att han frågade om det var “något mer vi önskade idag?” och jag fick möjlighet att svara “nej tack, en TV har vi redan, det var därför vi lämnade tillbaka den förra du sålde oss”. Då klarade han inte av att klämma fram något skratt – jag fick bara ett “leende”.

Mycket trevligt besök på Elgiganten idag måste jag säga. Så här i efterhand känner jag att jag kanske borde ha bett om en gratis drake också. Vi tar den nästa gång istället.