Jag är en nörd

Ibland får ni kanske intrycket att jag hånar eller driver med nördar. Så är det inte alls. Jag är nämligen en nörd själv. På flera sätt, men just idag handlar det om en nörd-hobby jag har.

Eller hobby är kanske fel ord. Det är ingenting som jag ägnar flera timmar om dagen, eller ens veckan eller månaden åt. Jag samlar på pins. Vad de nu kan tänkas kallas på svenska. Nålar? De kanske kallas pins på svenska också.

Det här är alltså inte hela samlingen. Lite bättre än så är jag på att samla. Tavlan med resten är någonstans hos mamma och pappa. Jag ska ta hit den och hänga upp den på toaletten. Då gör vi ett toalett-inredningsinlägg så att ni får se den.

Skratta ni bara nu och tyck att det är töntigt. Vi får se hur mycket ni skrattar den dagen jag bestämmer mig för att sälja någon av mina OS-nålar för tusentals kronor. Jag samlar för att jag tycker att det är roligt och jag gillar pins. Men det finns fanatiker där ute som köper och säljer pins. Man kan vara med i Pin Collector Clubs och online forum (fullt så nördig är dock inte jag). Googla ‘pins’ på internationella ebay får ni se vad dårarna betalar för en nål. Har ni en Olympic, Hard Rock Cafe, Planet Hollywood, Disney eller Coca-cola pin liggandes hemma kan ni kanske tjäna er en hacka, för om de är speciella på något sätt brukar de betala bra.

Jag “tradar” dock inte nålar. Jag köper dem när jag är på semester tex. Eller bara när jag stöter på någon i en butik. Mig behöver första-maj-bloms säljare minsann inte jaga, jag jagar dem. Välgörenhetspins för bröstcancer, hjärt & lungforskning och andra insamlingar har jag också gott om. Jag har också ett par kompisar som säger att de tycker att min samling är lustig så de brukar ge mig pins om de kommer över dem. Fast jag vet hur det egentligen ligger till. När de går på dass hos oss vill de känna att de har bidragit till samlingen som de sitter och tittar på medan de pissar.

I min ungdom hände det också att jag vid tillfälle när jag druckit någon öl eller så och stötte på någon människa som hade en attraktiv nål som inte går att köpa (de som inte kan köpas är nämligen bäst), tex anställda på ställen där man får pins att bära på jobbet, folk som är medlemmar i klubbar osv, tjatade tills deras öron blödde och de bara gav mig eller sålde nålen för att bli av med mig. Tre dagar är det längsta jag har ägnat åt att komma över en pin. Jag lyckades men det kostade mig £20, som jag lovades skulle gå till välgörande ändamål.

Jag räknar med att nålarna ska göra mig själv eller min arvinge rik en dag. Tills dess hänger de på dass. Eftersom för tillfället är väl min värdefullaste nål inte värd mer än en hundring eller två. Men vänta ni bara tills de blivit tillräckligt gamla eller tills alla andra som har likadana pins och inte förstår värdet av dem har kastat eller tappat bort sina. Då ni, då blir jag rik.