Inte tränad för Nobelprismiddagar

Vi ska på släktkalas i Storstan på tisdag. Svärmors make fyller år. Min svärmors tillställningar är alltid hela kittet – fördrink, trerätters, kaffe. Inga snabbmiddagar alltså. Helt enkelt mycket trevligt. Om man är vuxen alltså. Men det gäller att kunna sina bestick och glas. Vilket som skall användas när alltså. Och om man skall titta på personen till höger eller vänster först när det skålas.

Nu är det så att JAG kan uppföra mig när nöden kräver. Ibland får jag bluffa mig fram. Det där med skålandet kan jag bara inte komma ihåg från gång till gång åt vilket håll man börjar, så jag tittar snabbt fram och tillbaka flera gånger och hoppas att jag ska träffa rätt just när min bordsgranne på respektive sida tittar på mig.

Men sedan dottern lades till i bjudningsekvationen har det här blivit lite svettigt för mig. Hon är nämligen inte Nobelprismiddags-tränad. Hon är inte ens trerätters-tränad. Mormor (min mamma alltså) har gjort en del tappra försöka att hävda att maten skall i munnen och det blir bäst om man matar. Jag kör lite mer den stilen att hon måste få öva själv om hon någonsin ska lära sig. Jag gör lite större portion än nödvändigt och sen är jag ganska nöjd om drygt hälften av maten hamnar i munnen och resten används till kreativt skapande. Bordskick är helt enkelt inte överst på priolistan för mig, och även när jag gör försök att introducera grundkursen så är gullefjunet inte särskilt lyhörd och samarbetsvillig.

Senaste gången vi var hemma hos svärmor/farmor hade hon dukat så här till Lillstrumpan;

Alla som har barn ser ju direkt hur mycket som kan gå fel här. För er andra kan jag berätta. Öronen på skålen ger ett extra bra grepp när man skall ta tag i den och banka den upp och ner i bordet. Här finns det dessutom ett porslinsfat mellan skålen och bordet. Bordet är av glas. Gaffeln (som vid fototillfället troligen redan låg på golvet) och kniven är bredare och tyngre nedtill vilket ökar möjligheterna all krossa porslinet när man hackar besticken i tallriken med den ändan. Öronen på skålen ger också nya outforskade möjligheter att använda skålen som en “slunga” så att man kan kasta iväg maten till andra sidan rummet istället för bara rakt ner på golvet.

Den här gången är kalaset dessutom på restaurang. Tänk vita linnedukar, massor med porslin, glas, vattenkaraffer och vinflaskor som man ska sitta och försöka rädda ifrån att teleskoparmarna ska få tag på dem. Samtidigt som man ska konversera med alla vid bordet.

Just konversera är något som charmtrollet gör mycket av just nu. Fast inte enligt middagsbjudnings-ettiketten att även lyssna på andra och vänta på sin tur innan man pratar. Det är mer monolog, hon har tom lärt sig säga “sluta prata” om hon tycker att någon annan tar för mycket utrymme. Jag ser framför mig hur hon tar över helt och hållet så att ingen annan i det 17 personer stora sällskapet får en syl i vädret.

Jag har tänkt ut en plan för att rädda dagen. Jag ska låna morfars “platta” så att hon kan sitta och lägga pussel och peka i Pippi-boken. Kanske lite godis i handväskan också som jag kan muta med. Håll tummarna för mig att det funkar så att vi kan lämna tillställningen under glada utrop om vilket väluppfostrat och snällt barn vi har. Istället för att måsta smussla ut henne mitt under huvudrätten medan släkten låtsas som att de inte märker att vi försvinner och drar en suck av lättnad.