I söndags när vi satt och åt frukost började lillan plötsligt smågråta och försöka nå att klia sig på ryggen. Inom bara någon minut storgrät hon och gick inte kommunicera med och hela ryggen var täckt av fläckiga utslag som blossade upp helt plötsligt. Till saken hör att hon har eksem och vi har blivit upplysta att hon därmed har större risk att drabbas av allergier och astma. Så när hon fortsatte skrika lika hysteriskt, utslagen bara blev värre och inget hjälpte fick vi lite panik. På en söndag kan man ju inte ringa BVC och vi bor dessutom i bushen två mil från stan.
Så vi kastade in barnet i bilen, bildligt talat alltså, och körde järnet till akuten. Järnet inom hastighetsbegränsningarna givetvis. Alla de 22 kilometrarna gallskrek hon och låg och vred sig i barnstolen så jag fick hålla fast henne för att hon inte skulle åla sig ur säkerhetsbältet. Utom de sista hundra metrarna, när vi svängde in på lasarettet så lugnade hon helt plötsligt ner sig.
Så där står vi då på akutens trapp med världens gladaste barn. Ja kanske inte lika glad som när hon får lördagsgodis, men hon visar i alla fall inga tecken på att vara döende. Söndag morgon på akuten – fyllona från lördag natt, folk som verkligen är sjuka, puckon som kommer dit med en förkylning. Åsså vi då. Min kusin som är sjuksköterska på akuten skulle varit skitförbannad för att vi kom dit och störde om det varit hon som öppnat dörren.
Men hon jobbar i Karlstad och inte i Piteå så det var riskfritt, och nu handlade det faktiskt om vår ögonsten, så vi ringde på i alla fall. Först i ”kön” fick vi komma in med en gång och där satt vi och lite ursäktande försökte förklara för läkaren att världens gladaste barn inte alls varit så glad för 10 minuter sen. Vi visste att när läkaren fick se utslagen skulle hon förstå allvaret och inte misstänka oss för att lida av Münchhausen by Proxy. Så kom vi då till ögonblicket när läkaren skulle inspektera utslagen.
Borta! Det var bara några små fjuttiga fläckar kvar mellan skuldrorna!
Troligen nässelutslag blev diagnosen. Behöver inte vara en allergisk reaktion utan kan komma när de har ett virus i kroppen. Inte farligt så länge de andas. Inte alltid så lätt att veta när de skriker så att ljudet försvinner! Vi fick i alla fall en medicin utskriven. Klåddämpande till gumman alltså, inte lugnande till oss.
Det där har jag också varit med om.. Dock inte gällande utslag. Men första gången som sonen fick falsk krupp. Jag åkte in, och när vi kommer fram så är han världens gladaste unge och ingen krupp alls..