Min pappa säger att halva min vante sitter fast på deras verandadörr. Han överdriver. Titta själva. Det är inte alls en halv vante. Det är bara lite ludd.
Mina föräldrar har byggt in ytterdörren innanför en pensionärskuvös. Så man måste manövrera sig förbi sådana där skjut-dörrar när man ska in. Som går jättetrögt när det är en massa snö och is. Ibland när man kommer dit för att hälsa på har skjut-dörrarna frusit fast så att man inte kommer in. Så man får gå hem igen eller börja banka på rutorna för att någon ska komma och hjälpa en dra från andra sidan.
Det här med luddet är faktiskt inte alls mitt fel. Jag hade varit ute i snön. Åkt bob och pulka. Gjort en snö-ängel. Mina stickade vantar var fulla med snö.När jag hade lekt klart gick jag in och pratade några ord. Då tinade snön på mina vantar.
När jag skulle gå hem skulle jag dra igen verandadörren. Man gör ju så när man går, stänger dörren efter sig. Verandadörren är iskall. Inte bara bildligt talat alltså, på riktigt. Så helt plötsligt stod jag där med min stickade vante fastkfrusen i handtaget. Jag var tvungen att rycka loss handen. Då blev det kvar LITE ludd på handtaget.
Vad skulle jag ha gjort liksom? I och för sig – jag erkänner att jag hade kunnat ta av mig vanten och låtit den hänga där på verandahandtaget till i maj när det börjar töa. Men det är ju kallt ute. Jag skulle ha frusit om handen om jag hade gått hem utan vante.
Man kan ju torka bort luddet från handtaget till våren när det börjar töa, lika gärna som att vanten ska hänga där i flera månader medan jag fryser om handen.
Som om inte allt det här är nog. Anklagelser om att halva min vante sitter fast på deras dörrhandtag. Dessutom kröp farsan omkring på vardagsrumsgolvet och lekte med lego och fick ett granbarr i fingret. Djupt in i fingret, typ en halv cm. Det är tydligen också mitt fel. För att det var jag som propsade på att de skulle ha en gran.