På flygplatsen köpte vi ett sådant där häfte där man kan klistra in märken om och om igen för att sysselsätta gullefjunet på planet. Det var dock ganska dålig kvalitet på det eftersom klistermärkena verkade ha torkat så de fastnade knappt i häftet.
Vi har haft ett sådant där häfte förut och det låg klistermärken över hela lägenhet, trots att de märkena var ganska klistriga. Så när vi kom hem igår tyckte jag att det var lika bra att kasta bort alltihop med en gång så man slipper plocka märken hela tiden.
Imorse hann jag inte ens ur sängen innan gullefjunet började leta och fråga efter “figurerna”. Jag sa att vi hade glömt dem på planet. Detta accepterades utan alltför mycket gnäll.
En timme senare när jag tittar upp från tidningen och frukosten ser jag den här synen och gullefjunet säger “jag hittade figurerna i soporna”.
Nu måste jag få figurerna att försvinna en gång till. Denna gång ska jag begrava dem ordentligare, men nu måste jag hitta på en ny historia eftersom jag inte kan glömma dem på planet en gång till. Hon gick ju uppenbarligen inte på det första gången heller.
Jag funderar på sanningen. Nästa gång gullefjunet säger “jag vill ha figurerna” svarar jag “det går inte för mamma har kastat bort dem”. Ta tårarna och sen är det förhoppningsvis över.
Alltså den där taktiken brukar jag också försöka använda på alla dessa teckningar som kommer hem från förskolan/skolan. Men nog lyckas hon plocka upp dem från pappersinsamlingen ändå varje gång. “Vi kan ju inte spara alla!” funkar inte som plåster på såren när hon undrar hur hennes teckningar hamnat där. Så här kring jul så kan man ju alltid testa: “Tomten har nog varit här och tagit dem!”
Ha en fin fredag