Jag hade sovit dåligt, hade ont i ryggen/städskadan och det var varmt och kvavt. Som en god hustru och moder fick maken och dottern den lilla luft som fanns så jag andades inte på typ hela natten. Så igår var jag trött, sur, arg, ilsken, hade tålamodsbrist och jag kunde inte se det komiska i någonting.
Idag är det bättre. Så nu kan jag berätta vad det var som var så jävligt igår.
Först vaknade jag. Dålig inledning. Men jag vaknar varje dag och vanligtvis brukar jag komma över det så fort gruset trillat ur ögonen.
Sen försökte jag få något vettigt gjort. Som att hitta skrivbordsskivan. Men varje gång jag fick undan tillräckligt med papper för att se en glimt av den så trillade dottern och slog sig eller så gjorde maken något som inte föll henne på läppen. Som att ge henne frukost eller något annat oresonligt. Så då hängde hon på mitt ben och skulle upp och ha tröst av mig istället för av maken.
Sen gick vi på Kvarnen och fikade och där samarbetade maken och dottern och hällde ett saftglas i mitt knä. Två gånger. Maken frågade varför jag blev så arg och gastade över lite saft i knät. Han har alltid så dålig tajming på sina frågor.
Sen ville jag se OS-rodd. Både jag och maken är roddare. Ja om man nu ska vara petig så är jag mest en retired rower nuförtiden – men en gång roddare alltid roddare. Jag har tävlat på Dorney Lake (där OS rodden äger rum). Så jag vill titta när de ror. Jag vill sitta där och säga till maken ”såg du 250 meters-skylten, fy fan vad trötta de måste vara redan, jag brukade vilja spy där och nu har de 1750 meter kvar”.
Dottern stängde av TVn minst tio gånger. Inte för att det spelade så stor roll, annat än att det höll på att göra mig galen, för tv-tiderna i tidningen stämde inte. Och sen när Lassi Karonen väl rodde sin kvartsfinal fick jag lov att följa den via tidsuppdateringar på nätet medan vi på tv såg när nån holländska struttade omkring på en häst.
Sen kom rodden äntligen på tv också. Medan Frida Svenssons lopp gick i realtid i London följde jag detta på nätet medan vi tittade på Karonens lopp som gick tio minuter tidigare på tvn. Sedan fick man inte se Svenssons race ens i efterhand, utan tv-sändningarna gick tillbaka till att visa när någon som inte var svensk hoppade häst. Mitt huvud bultade vid det här laget av ilska.
Då åkte vi till stan. I korsningen vid Bygma körde folk på ett sådant sätt att jag helt oavsiktligt råkade lära dottern två nya ord till hennes ordförråd. Förbannade sölkorvar. Sen på Coop-parkeringen lärde hon sig Jävla idioter. Idioter tror jag i och för sig att hon kan ha råkat lära sig vid något tidigare tillfälle. I don’t suffer fools gladly nämligen.
Jag stod på apoteket och lyssnade medan tre pensionärer “pratade av sig” med apotekaren innan det blev min tur. Jag gick vidare och fick reda på att glödlamporna till våra nattdukslampor inte längre tillverkas. Allt medan dottern plockade av sig skorna var tredje minut och satt och gastade ”MÅSTE komma upp” samtidigt som hon ålade sig ur remmarna i vagnen.
Det var dessutom varmt. Då tänkte jag ”nu pallar jag inte mer, NU är den perfekta tidpunkten att gå till vårdcentralen och ta blodtrycket som jag blivit ombedd att göra”. Så maken fick ta barnet och jag gick och satte mig och njöt i blodtrycksrummet på vårdcentralen. För man ska ju vila 10 minuter innan man tar blodtrycket. Det var så skönt att jag tjuv-vilade i 15 minuter istället för 10. Jag tror dock att de behöver köpa en ny blodtrycksapparat för mitt tryck var normalt. Det tror jag inte på. För egentligen var jag, trots vilan, fortfarande förbannad över både rodden och saften.
Innan vi åkte hem handlade vi på Coop. Vi valde förstås en kassa där någon framför oss hade glömt börsen hemma. Vid det här laget var jag apatisk så jag fick inget utbrott, jag berättade inte ens för maken hur irriterande jag tyckte att kärringen var. Jag bara stod och glodde.
Vid åttasnåret på kvällen ville jag gå och lägga mig men jag orkade inte. Sen diskade jag. Resten av det jag skulle ha gjort igår kväll blev inte av. Sen gick jag och la mig.
Nu är jag ganska pigg igen. Så nu kan jag kanske medge att jag möjligtvis överreagerade. Men bara lite. Jag kan inte lova att det inte händer igen. Men om jag får se Karonen ro kl 12.15 kanske det goda humöret håller i sig hela dagen.