Ibland är jag och maken inte överens om vad som är viktigt vad gäller barnuppfostran

Jag tror absolut att det är viktigt att man som föräldrar visar en konsekvent och enad front gentemot barnet när det gäller uppfostran.

Jag tycker att jag och maken är ganska mycket på samma plan när det gäller sådant. Men vid matbordet funkar det inte riktigt.

Jag vill bara äta i lugn och ro. Å maken han tjatar om bestick och bordsskick. Han mässar på om vikten av att äta med kniv och gaffel och jag sitter där och tänker “Vad spelar det för roll bara hon äter?” och “Vicket jävla tjat, räcker det inte med gaffel? Jag tycker att det räcker med gaffel bara det är tyst och jag inte måste tvätta kläder”.

Själv har jag båda fötterna på stolen i lotusställning och att jag ska sitta med båda benen under bordet på befallning är inte aktuellt, så jag fattar inte varför hon inte får sitta som hon vill när vi är hemma och det bara är vi så länge jag inte behöver torka mat från golvet.

Inte nog med det. Idag när hon för en gångs skull ätit upp nästan all mat, och hälften med gaffel, och bad om efterrätt så tjafsade maken om det med.

Hon: Kan jag få efterrätt? Jag har ätit upp all mat.

Han: Du kan få ananas.

Hon: Jag vill inte ha ananas, jag vill ha glass.

Han: Nej, ingen glass idag. Idag är det ananas som erbjuds.

Hon: Varför det?

Jag (Helt tyst tänkandes för mig själv): Varför det? Varför kan hon inte få glass? Motivera? Är det för att det finns en halv burk ananas i kylen som du inte vill kasta bort?

Han: För att du måste lära dig att man inte alltid kan få som man vill. Ibland måste man bara äta det som erbjuds.

Hon: Varför det? 

Jag (Helt tyst, tänkandes för mig själv): VARFÖR DET? Helt ologiskt. Varför ska hon göra som du säger och äta med bestick och sitta som du vill och sedan belönas med det du vill? Varför kan hon inte få äta en efterrätt som hon tycker om när hon har ätit upp mat som hon inte tycker om? Why, why, why?!

Hon: Mamma! Jag vill inte ha ananas, jag tycker inte om det längre, kan jag få glass istället?

Jag: Du får prata med pappa, det är han som har sagt nej. Det är pappa som måste förklara och det är honom du måste övertala….

Det slutade med att när maken gick ut och rökte så försökte hon gråta sig till glass från mig. Så jävla irriterande att han fattar omotiverade beslut och går ut och röker och låter mig implementera dem och hantera gråten.

Jag: Skärp dig, du måste vara lite smart. Du kan inte gråta dig till glass, sånt funkar inte här hemma hos oss, du får lov att byta taktik. Det är pappa du måste prata med så tänk efter hur du kan övertala honom. Du kan ju tex gå och städa upp lite leksaker och sedan säger du “Pappa, jag har städat, kan jag få glass istället för ananas?”.

Hon städade. När han kom in gav maken henne glass.

Jag lär henne allt jag kan.