Ungen satt vid bordet och gastade “Jag vill inte äta det här, det är ett pepparkorn i den, jag tycker inte om det här, jag tänker inte äta det, äckligt, det är äckligt”.
Jag satt bredvid och teg medan maken satt och ljög och sa att det var gott. Jag sköljde ner varje tugga med mjölk och tänkte för mig själv “Jag håller med, jag önskar att jag också fick skrika ut min ilska över att måsta äta isterband”. Men jag åt upp halva och smugglade ner andra halvan i soporna när barnet inte såg.
Varför någon köper hem isterband när det finns korv det fattar jag då inte. Äckligt, det är äckligt.