I Norrland skjuter vi katter – del 1

Häromdagen frågade jag maken om han tyckte att det var lämpligt att sanningsenligt skriva på bloggen att vi skjuter katter i Norrland. Maken har en pragmatisk syn på hanteringen av sjuka djur, men han uttryckte ändå tveksamhet. Jag är gift med en vis man så jag bestämde mig för att han hade rätt. Det finns massor med människor som har som hjärtefråga att man inte ska skjuta djur. Så jag beslutade mig för att det inte var lämpligt att skriva om skjutna katter på bloggen. Man vill ju inte uppröra folk i onödan med en massa sanningar. Befästa fördommar om att norrlänningar är barbarer och att söderlänningar är intelligensbefriade som betalar 80 papp till en veterinär.

Någon dag senare hamnade jag på det här inlägget av Egoina. Hon hade i ett tidigare inlägg berättat att hon var stolt över att hon alltid klarat sig utan bidrag. Då blev någon sur och lämnade en kommentar om att det inte är något fel med att ta emot bidrag och drog in barnbidrag och CSN i sammanhanget och upplyste henne om att hon minsann inte skulle vara så stolt, för dessa pengar hade hon ju fått och det är också bidrag.

Då blev hon sur, och jag är helt med henne. Bidrag från CSN har hon inte varit berättigad till och hon har haft en uppväxt där hennes mamma behövde barnbidraget så hon har inte köpt Barbie för de pengar som hennes mamma (inte hon, hon har inte barn) fått i barnbidrag. Pengar som kastas efter alla, vare sig de behöver eller vill ha dem är inga bidrag i min mening. Det finns studenter som lånar fullt, får samma summa pengar som lånet av sina föräldrar utan att jobba alls, eller får både och, och ändå får studiebidrag. Men folk som jobbar får inte studiebidraget för att de tjänar för mycket. No big deal either way men hon har fan rätt att känna sig stolt om hon gör det.

Liksom Egoina har jag inte heller några studieskulder och det är jag också stolt och glad över. Bidraget fick jag däremot så ni kan ladda skitkanonerna och börja kasta om ni vill. Jag ville låna men “fick inte” för mina föräldrar, de insisterade på att hjälpa mig genom mina studier. Det trillar inte pengar ur röven på mina föräldrar när de skiter, så att de skulle hjälpa mig och min bror med våra studier innebar uppoffringar för dem.

Jag ville låna, så ung och dum som jag var blev jag så rasande över deras förslag att jag jobbade på somrar och kvällar/helger för att slippa låna av dem när de “förbjöd” mig att låna av CSN. Det räckte inte riktigt till så jag fick lov att acceptera hjälp från mina föräldrar. Jag var arg då för att jag hade det sämre ställt än andra studenter som lånade och att jag fick stiga upp i ottan och slava för pengarna, men jag är glad idag för deras hjälp, deras ekonomiska uppoffring och för att jag därmed lärde mig att jobba.

Egoina skriver också om hur läsares reaktioner hämmar hennes sätt att skriva. Hon har betydligt fler läsare än mig. Förmodligen annorlunda läsare också. Hon är själv student så har förmodligen många unga läsare. Jag inbillar mig att mina läsare är lite äldre och visare. Mina läsare är färre och framför allt inte så bråkiga. Om jag skriver något som de inte håller med om har de bättre saker för sig än att hålla på och tjafsa.

Jag får nästan inga negativa kommentarer. Jag får i och för sig inte särskilt mycket kommentarer överhuvudtaget, men låt oss inte fokusera på det. Jag kan ju faktiskt vara populär ändå. Men ibland dyker det upp någon som menar jag har haft fräckheten att driva med deras hjärtefråga också tillrättavisar de mig.

Ibland är det roligt. Som med Rolf som kallade mig Ärthjärna. Men oftast blir jag sur över att jag har tagit mig tiden att sitta och plita ihop något med förhoppningen att någon ska tycka att det är roligt. Också kommer någon humorbefriad idiot och ska gnälla. Då blir jag orimligt sur. Jag vet att det är orimligt, men jag har lika mycket rätt att bli sur som någon annan har att klaga.

Stick och brinn om du inte delar min humor liksom… ingen tvingar dig att läsa. Många verkar tro att alla bloggar är debattsidor. I de sällsynta fall när jag skriver något som har en allvarlig underton skulle jag acceptera feedback som inte håller med mig, men det händer i princip aldrig. Det är när jag skriver något helt oseriöst som idioterna ibland dyker upp. I förhållande till stora bloggare borde jag inte klaga, men varje negativ kommentar hämmar en (även om man får 10, 50 eller 100 positiva däremellan).

När jag läste Egoinas inlägg tänkte jag så här. Varför ska jag inte skriva om att vi skjuter katter i Norrland bara för att någon kan bli upprörd? Vi skjuter ju ändå katter. Det jag hade tänkt skriva är sant. Om jag inte kan skriva det jag skulle vilja skriva för att någon kan bli upprörd kan jag ju lika gärna lägga ner bloggen.

Så jag ska skriva inlägget. För i Norrland skjuter vi katter. Stay tuned.