Hyresvärden from hell

Vissa som sätter ut annonser för att hyra ut sin bostad borde gå en liten kurs i hur man säljer in sig själv som hyresvärd. Igår stötte jag på en annons med följande fraser (båda i samma annons, det är jag som har fetmarkerat det som jag anser behöver uppmärksammas extra mycket);

“Inga husdjur då jag är rädd om golvet“ och “Inga egna möbler får förekomma och jag vill heller inte att ngt möblerad om då jag är väldigt noga och varsam med mina möbler som finns.“

Människan skulle lika gärna ha kunnat skriva “Lägenhet uthyres av mycket noggrann och besvärlig person”. Låt för guds skull bli att hyra ut lägenheten, eller i alla fall hyra ut den möblerad, om folk inte får leva i den. Att hyresgästen inte ska förstöra stället eller möblemanget och återlämna den i städat skick är rimliga krav. Men att någon som betalar hyra skall leva upp till hyresvärdens krav baserade på deras obsessive cleaning disorder och gå omkring och oroa sig för att orsaka normalt slitage är lite för mycket begärt. Speciellt av folk som tar ut en premie för att man tvingas hyra deras ömtåliga möbler trots att man inte vill.

Det lustiga är också att alla som vill hyra ut möblerat söker “mogna skötsamma hyresgäster”. Vi mogna skötsamma hyresgäster har egna möbler och ser inte det oönskade möblemanget som en bonus som vi är villiga att betala en premie för. Hyresgäster som behöver hyra möblerat brukar ofta inte vara mer ordnings- och varsamma än en två-åring. Vad är svårare att få bort från en vit soffa – rött vin eller ett kritstreck?!

I min ungdom (min tidigare ungdom, inte min nuvarande ungdom) i London hade jag min beskärda del av besynnerliga hyresvärdar.

Indiern som bodde våningen under rummet på 20 kvm som vi var tre tjejer som delade på, som hade som krav att han skulle komma in och tömma soporna vare fredag förmiddag. När vi var 5 tjejer som några veckor efter vi flyttade in fick reda på att vår hyresvärd inte ägde lägenheten och att hela huset skulle säljas och vi fick court papers på att vi skulle vräkas inom 2 månader och skurken dök upp för att kräva mer hyra av oss. Jag har fortfarande, 14 år senare, kvar duntäcket och träsleven som jag snodde av honom som hämnd. Sen var det gubben som dök upp en gång i veckan för att hämta hyran av oss 20 personer som bodde i ett och samma hus. Hyran skulle vara i kontanter. För att vi hyresgäster var opålitliga fick vi veta. Inte alls för att han höll på med skattesmitning.

Värst av alla var dock kvinnan som annonserade ut ett rum som “a 3 bedroom flat with live-in landlady”. Att ta den lägenheten var mitt livs största hyresmisstag. Domstolsbeslut om vräkning bleknade i jämförelse med hur jobbig denna kvinna var.

Lägenheten hade en hall och tre sovrum, ett litet badrum och ett kök/pentry. Inga allmänna utrymmen alltså. Vad hon glömde att berätta för mitt 26-åriga jag var att hon i sitt eget sovrum emellanåt förvarade två barn i 3-5 årsåldern. Inget fel med barn va. Inte på det sättet. Men när jag var 25 ville jag inte bo med barn, så om hon hade berättat den lilla detaljen skulle jag aldrig ha tagit rummet. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag fortfarande bara bo med barn som har min egen dna. Andra barn är överskattade.

De stackars barnen märkte jag dock aldrig av för hon hade bara umgängesrätt och de var alltid instängda i hennes rum när de var där. Tysta var de också, vilket jag tog som ett bevis på mamman inkompetens och olämplighet att ha hand om barn. Tysta barn är inte normalt. Hyresvärden märkte jag dock av desto mer. Inte för att jag någonsin träffade henne, hon satt också instängd på sitt rum. Men i princip varje gång jag kom hem låg det en liten post-it lapp under min dörr med något klagomål, instruktion eller klargörande av reglerna.

“You left the power on the dishwasher on”. “Can you please turn the key in the lock more carefully when you get home, you woke me up last night”. “You left a fork in the sink, can you please clean up after yourself”. “I need the bathroom at 7.30 in the morning”. “I will be leaving a detailed breakdown of the gas bill under your door on Monday, can you please pay it promtly”.

Jag har sparat alla lapparna i ett litet minneskuvert någonstans. När jag blir gammal ska jag ta fram dem och berätta historier för mina barnbarn och visa post-it lappar.

Droppen blev när hon ringde mig på jobbet 5 minuter efter jag kommit dit för att upplysa mig om att det var blött på badrumsgolvet. Då fick jag nog. För jag visste minsann att det var blött på badrumsgolvet. Det skräpiga badrummet hade bara ett badkar med en kran. På den kranen hade hon satt på en slang med två gummiproppar al la denna.

Den läckte alltid pga vattentrycket. Men just den här morgonen flög den av så att det sprutade vatten över hela golvet. Efter att jag fått gummiproppen i fejjan först förstås.  I England kan man i alla fall inte räkna med att duschdraperier är standard. När jag sedan skulle skrapa upp vattnet fanns det ingen vattenskrapa, mopp eller trasa att hitta någonstans varken i kök eller badrum. Så det vatten jag inte lyckade skrapa ihop med händerna fick jag helt enkelt lov att lämna. Det var inte så att jag inte hade försökt städa upp efter att hennes bristfälliga badrumsutrustning hade havererat. Verktygen att göra det saknades faktiskt i den “fully furnished and equipped” lägenheten. Så när kärringen ringde mig på jobbet för att klaga på att det var vatten på golvet bestämde jag mig för att flytta ut.

Ungefär så föreställer jag mig att alla hyresvärdar som skriver att de är “rädd om” och “noga och varsam med” är. Sådana människor vill jag varken ge mina pengar till eller ha att göra med. Inte så länge det finns kartonger och gränder som man kan bo i.