Hur man får i ett barn kall torskrygg

Igår hade maken gjort torskrygg i räksås med kokt potatis. Han sa att om jag inte tyckte att det var gott borde jag operera bort mina smaklökar, men jag låter inte folk skära i mig på så lösa grunder.

På sistone har gullefjunets standardfras vid matbordet varit “Jag tänker inte ens äta!”. Det brukar vara så ett tag efter hon träffat mormor och morfar och alltid får något annat om hon inte tycker om maten. Jag tar inte så allvarligt på lite matvägran. Själv växte jag ju upp på att endast äta saker som jag tyckte om vilket innebar att jag för det mesta åt minimalt med mat. Jag fick inga ätstörningar av det och blev tjock till slut ändå. Så länge man inte jagar upp sig och blir hysterisk över mat så ordnar det sig alltid.

Igår blev jag dock lite less på mattjafset. Så jag sa till gullefjunet att alla skulle sitta kvar vid bordet tills hon hade ätit upp maten. Alltihop. Inget “Hur mycket måste jag äta upp och hur mycket får jag lämna?”. Jag säger aldrig sådant till henne om jag inte menar det. Klockan var kring halv sju och jag var beredd att sitta där till nio. När jag har bestämt mig så har jag bestämt mig.

Torsken blev kall. Potatisen också. Det är ju ganska typiskt för torsk och potatis, så därför jag inte är beredd att operera bort några smaklökar för deras skull. Kall torsk och potatis är ännu äckligare än varm sådan så jag hade viss förståelse för att hon inte ville äta. Men hon visste vad som gällde innan det blev kallt.

Jag värmde upp maten och bad henne äta innan det blev kallt igen. Maten blev kall en gång till.

Till slut tröttnade jag och hittade på en lek. Jag utmanade maken att gissa hur många tuggor det skulle krävas för gullefjunet att äta upp maten. Maken gissade på fyra och jag gissade på sju. Jag vet ju att den mängden kall torsk inte går att få ner i fyra tuggor för då kommer den upp igen. Sen berättade jag att jag och pappa hade en tävling och den som hade rätt skulle få en kram av henne i pris. Hon gillar tävlingar och lös upp.

Hon ville att jag skulle vinna. Mamma är bäst. Det tycker både jag och gullefjunet. Så jag delade upp den kalla maten i sju små högar och maken satt och sa “Mamma fuskar ju…!” och barnet stoppade in tugga efter tugga och tittade nöjt mellan oss efter varje tugga för att det var så spännande med tävling.

Istället för att stöka över plågan av att äta kall torsk, potatis och räksås i fyra tuggor åt hon det i sju tuggor för att mamma skulle vinna. Sen fick jag en kram i pris och jag och gullefjunet jublade över min seger.

Maken låtsades vara ledsen (han kanske var det också, det kan inte vara lätt att mamma alltid är bäst) och gick iväg och lastade in i diskmaskinen.

Då följde hon efter och knackade honom på ryggen och när han vände sig om räckte hon upp armarna mot honom för att visa att han också skulle få en kram.

Då blev både maken och jag överlyckliga över att vi har ett så fint, omtänksamt och älskvärt barn.