Vi är inne i en jag-kan-själv-period. Den har varat ganska länge. Ibland är det periodpaus och då kan hon ingenting själv. Ibland kan hon inte ens gå själv. Men mest kan hon själv. Numer oftast HELT själv.
“Jag älskar dig” måste dock jag eller maken fortfarande säga först, då säger hon det tillbaka. Eller så säger hon “Jag älskar inte dig”. Det beror lite på dagsformen.
Men häromkvällen när det var sovdags och lampan var släckt sedan länge flög hon på mig och gav mig en sådan där kram som man måste känna efter om man blöder näsblod efteråt. Också sa hon “Jag älskar dig”. Helt själv sa hon det.
Då blir man glad och lycklig.
