Ibland känns det som att man aldrig vinner.
“Plocka upp leksakerna” – det gör hon inte, och till sist blir man så less att man plockar upp själv.
“Kom hit så vi kan klä på dig” – då sticker hon åt andra hållet, och till slut får man ge upp och hämta henne och bära henne till ytterkläderna.
“Nej vi ska inte rita med tuschpennor just nu, vi pusslar klart först” – då tjatar hon tills man inte orkar höra längre och sopar ner pusslet i asken och hämtar pennorna.
Men idag vann jag. Den här kampen.
Hon satte sig ner mitt på gågatan och vägrade ställa sig upp. Men jag lyfte inte upp henne. Vi hade ingången till Gallerian på ena sidan och ingången till Åhlens på andra sidan. Folk gick ut och in hela tiden, det var massor folk på stan.
Det var därför jag klarade av att hålla ut och vänta tills gullefjunet ställde sig upp själv. Jag kände att alla som gick förbi tittade och hejade på mig. Jag tror att de märkte att jag var the underdog. Alla älskar the underdog. Det gav mig styrka att jag kände att det strålade så mycket support i min riktning. Så jag stod bara där och väntade. För en gångs skull blev hon tydligen less före mig och ställde sig upp. Jag vann alltså. Sånt är skönt. Ger självförtroende och sådär.
Det är ju ingen serieseger, men jag känner att formen är bra och att jag tog en viktig poäng här.