Glass med strössel

I snart tretton år har vi varit ihop maken och jag. Jag vet att han vill ha två sockerbitar i kaffet och att he wouldn’t want to be seen dead with a cupcake, jag vet att hans bacon måste vara av högsta kvalitet men märket på ketchup tycker han är helt oviktigt, jag vet vad hans favorittandkräm är och att han gärna vill att en tjärtvål ska stinka ner hela badrummet. Detta och en massa andra saker vet jag om maken. Jag vet oftast vad jag ska köpa åt honom även om han inte är där för att berätta det just i beslutsögonblicket.

Jag har inte ätit strössel på glass på över 20 år, kanske 25. Jag var i alla fall tonåring senaste gången jag åt strössel på glass och maken har definitivt aldrig sett mig ha strössel på glass.

Det är inte svårt att lära sig mina “egenheter” när det gäller glass. Jag är inte en äventyrlig glassätare. Två kulor vanilj ska det vara. Varje gång de senaste 20 åren minst har det varit så. Jag väljer oftast glass till efterrätt på restaurang så maken har haft många tillfällen att notera detta under årens lopp. Han har minsann noterat att jag ofta sneglar avundsjukt på barnmenyn för att jag tycker att den ser intressantare ut än vuxenmenyn.

Okej då, jag erkänner att jag ibland tar bara en kula, eller tre kulor vanilj. Någon enstaka gång om det finns blåbär så byter jag ut den ena kulan vanilj mot en kula blåbär för att liva upp litegrann. Men om osäkerhet råder kan det aldrig bli fel med två kulor vanilj.

Idag då, när vi skulle dricka kaffe på stan så skulle jag vakta barnet och maken skulle köpa glass åt oss. Jag var väldigt tydlig med att idag skulle det vara en kula vanilj och en kula blåbär till mig. Övertydlig, för när jag väl har bestämt mig kan det nästan förstöra hela dagen för mig om jag inte får det jag har beställt.

Då när maken stod där och skulle beställa så frågade tanten om det skulle vara strössel på glassen. Man kan ju tycka att maken då borde ha tänkt “hon har aldrig strössel på glassen så det vill hon säkert inte ha” och tackat nej.

Men det gjorde han inte. Han tänkte “anledningen till varför frugan aldrig har strössel på glassen är förmodligen att hon aldrig har blivit erbjuden strössel förrut”. Av någon anledning trodde maken att jag lyckats ta mig upp i (nästan…) medelåldern utan att ha blivit erbjuden strössel trots att det finns strössel på alla glassbarer, och bensinmackar, i världen. Så han tackade ja till strössel. Chokladströssel dessutom.

Glassen var god. Strösslet skulle jag ha kunnat klara mig utan.