Emelie som är 22 år har en blogg där hon skriver om sin graviditet, sina försök att slå sig fram i mediabranschen och om sitt media-projekt för unga föräldrar. Hennes gästinlägg handlar om hennes förlossningsrädsla som har överskuggat lyckan under stora delar av hennes graviditet.
Nu ska jag skriva ett väldigt ärligt inlägg. I skrivandets stund är jag gravid i vecka 35 och jag har en otrolig förlossningsrädsla.
Jag gjorde ett graviditetstest som visade positivt den 3 oktober 2011, jag var då i vecka 5. Och allt jag gjorde var att gråta och ha panik. Det var inte det att jag inte ville ha barnet eller så. Jag var så fruktansvärt rädd! Jag som brukade drömma mardrömmar om förlossningar innan jag ens var gravid, innan det ens var på tänkt! Och nu satt jag här med min partner framför mig och ett test som visade plus!
Tankarna for genom huvudet på mig, alltid kring förlossningen. Det är för mig otänkbart att ett barn ska komma ut ur mitt underliv. Något som är 3 gånger större än utgångshålet. Inte logiskt. Någonstans. Jag kände mig väldigt deprimerad och ledsen för att jag inte kunde känna mig lika glad och överlycklig som alla andra gravida verkade känna sig! Andra gravida verkade sväva som på rosa moln och var jätte glada och lyckliga, detta var de bästa som hänt i deras liv. Jag tyckte det kändes som att graviditetens 40 veckor kändes som gröna milen, varje vecka kom jag ett steg närmare döden.
Jag var deprimerad, panikslagen, rädd, orolig och grät för det mesta fram till graviditets vecka 21. Då fick jag äntligen komma på mitt första möte hos Auroramottagningen, efter att ha skrivit ett brev till min barnmorska som då förstod mig på allvar och fixade en tid åt mig tidigare! Där jag bor blir man inte kallad till auroramottagningen förs tidigast vecka 28 annars. Men jag stod inte ut med att må som jag gjorde längre än fram till vecka 21.
Under mitt första möte fick jag frågan “Vad är du så rädd för?” Jaa, vad är jag så rädd för?
Jag är rädd för sista fasen, när ungen ska ut ur mig. Jag är rädd för smärtan, att spricka, att inte kunna hantera situationen, att få panik. Jag är rädd för bedövningen, är livrädd för nålar och med min rädsla så är inte en förlossning med hjälp av andning, avslappning och lustgas ett alternativ.
Sen tycker jag det känns obehagligt allt i sig, att dom ska undersöka mig vaginalt. Inte ens min karl får stoppa in fingrar i mig för det känns bara obehagligt pga dåliga erfarenheter från mina yngre tonår.
Både barnmorskan och aurora intalade mig hela tiden att jag kommer att mogna med tiden som graviditeten fortskrider. I helvete heller tänkte jag. Men nu så här med facit i hand så har samtalen faktiskt hjälpt! Och så får jag väl erkänna att jag kanske faktiskt har mognat med tiden.
Nu känns en vaginal förlossning inte lika svart och skrämmande som den gjorde i början. Jag har blivit mycket mer nyfiken på en vanlig förlossning än ett kejsarsnitt! Visst det känns fortfarande läskigt men jag är nyfiken på det som sagt! Nu känns det mer som en grej som jag skulle vilja klara av!
Den 7 maj har jag fått en tid till en överläkare. Då ska det diskuteras om det blir snitt eller vad jag har för krav för att våga testa vaginalt. Just nu har jag ingen aning om vad jag själv vill eller vågar!
Det enda jag vet är att det ska bli spännande att se hur långt jag kan gå!”
Läs mer om Emelies graviditet och förlossningsrädsla på hennes blogg.
Hoppas hoppas du ska våga föda vaginalt, det är så otroligt häftigt efteråt när du inser att du faktiskt klarat det – kroppen vet precis vad den ska göra. Allt styra hormonellt och av naturen, och man kan inte föreställa sig i förväg hur det känns eller hur det kommer bli. Snacka om en av få saker i livet man inte på NÅT vis kan planera – bebisen, hormonerna och naturen styr och det är bara att hänga med och ha med sig bra tankar och tekniker. Du är vrålstark, och jag tror du kommer klara det riiiiiktigt bra!!