Ikväll är då det där föräldramötet på dagis som jag inte får blogga om för maken. Han är inte hemma just nu.
Mormor och morfar ska sitta barnvakt så att vi kan gå båda två. Jag erbjöd mig att gå själv, men maken säger att mig kan man inte släppa iväg själv på föräldramöte. Han säger att vi ska hålla oss på god fot med personalen och folk som bor i byn, därför vill han följa med och övervaka vad jag säger. Som att jag skulle ta upp några konstiga ämnen på ett föräldramöte eller förlöjliga någon annans frågeställningar? Inte på plats i alla fall, och här på bloggen har jag ju föräldramötes-förbud.
Han är nog orolig för att jag ska kalla någon av pedagogerna för fröken. Det är riskfritt – jag vet vad alla heter så jag kan undvika DET sociala minfältet genom att tilltala dem med namn. Det här med dagis/förskola är lite värre för hur jag än anstränger mig för att vara politiskt korrekt så slinker ‘dagis’ bara ur mig hur mycket jag än försöker. Jag hade tänkt undvika det här genom att använda ordet barnomsorgsverksamheten om jag under mötet skulle få för mig att referera till själva dagiset.
Jag har för övrigt inte ens bestämt mig för om jag ska säga nått överhuvudtaget. Jag tycker inte om att prata inför stora folksamlingar. Ibland när jag tycker något viktigt, eller tycker att någon tycker något oviktigt, eller när någon letar problem där det inga finns ignorerar jag den lilla detaljen om att inte gilla att prata inför folk. Men bara ibland, oftast brukar maken hinna nypa mig i tid.
Men jag kanske inte har några åsikter ikväll. Jag tycker faktiskt i största allmänhet att det är bra att det finns ett ställe där man kan lämna sina barn och lita på att de är omhändertagna. Alternativet att släppa barnet i någon lekpark och hämta dem några timmar senare är inte tilltalande. Då skulle man ju kunna få hem ungen i vilket skick som helst, om ens alls.
Jag är tex oerhört tacksam för att det finns folk som vill jobba med att klä på och av 16-20 ungar ytterkläder två gånger om dagen när de ska ut och leka. Jag får nästan nervsammanbrott av att klä på eller av EN unge så jag är full av beundran för personalen.
Dessutom lär sig dottern en massa saker på dagis. Sånger som jag inte ens visste att de fanns, rita med vatten- och fingerfärg (aktiviteter som det är jättebra att slippa göra hemma), att kranen till leksakssaften sitter under en bordsskiva, äta som folk utan att kasta mat överallt (bordsskicket tar hon tyvärr inte med sig hem, det stannar tydligen på dagis). Med mera alltså. Det där med att sticka ut tungan och spruta spott över hela köksbordet eller mitt ansikte räknar jag inte, för jag misstänker att det inte är personalen som lärt ut det.
Så här ser vårt dagis ut från vår balkong. Som ni ser har jag full koll på läget.
