Idag var vi bjudna på middag hos min farbror. Vi och mormor och morfar.
Vi har tilldelats ett sådant där barn som uppförandemässigt gör allt som vi innan vi blev föräldrar sa att vårt barn inte skulle göra, och som inte gör något av det som vi sa att vårt barn skulle göra.
Sitta stilla, vara tyst och inte röra saker har vi stora problem med. Så när man är borta på middag hos någon annan än mormor och morfar så är man ju lite spänd på hur det hela ska gå. Min farbrors barnbarn bor i Stockholm så hans lägenhet är inte precis barnanpassad.
Så jag ägnade en stor del av min tid åt att hålla ögonen på henne och komma med förmaningar som “tappa inte den där skålen, den kan gå sönder” och “var försiktig med ekorren, den är gjord av porslin”. Om ni har barn vet ni precis vad jag menar.
Gullefjunet skötte sig alldeles utmärkt idag. Detsamma kan inte sägas för alla gästerna.
När man är såhär fokuserad på att försöka se till att ens barn inte ställer till med något så tappar man lätt uppmärksamheten på andra som också behöver övervakas.
Först så skvalpade mormor ut vin på vardagsrumsduken. Rent tekniskt var det förstås gullefjunet som sprang in i bordet och stötte till det. Men det var mormor som hade lämnat sitt glas där obevakat, så det hela var hennes fel. Alla vet att man inte kan ställa ifrån sig sitt glas i ett rum som ett yrväder inte har utforskat sedan hon enbart kröp.
Inte nog med det. Sen tyckte morfar att tidningskorgen såg stabil ut och att det var lämpligt att slå sig ner och vila litegrann på den. Vilket slutade med att han inte satt PÅ tidningskorgen utan INNUTI den.
Man får glädjas åt att ens avkomma inte ställde till med något i alla fall. Jag måste säga att hon var väldigt försiktig när hon stoppade ner prydnader i ett träskrin som hon hittade i hörnet.
Stolt. Över mitt barn. Mina föräldrar får jag ta ett snack med imorgon.