Tänk er att man har en vindruva (för att det hela ska bli mer målande kan ni föreställa er att ‘man’ är gullefjunet). Man tycker om vindruvor jättemycket och tjatar hela tiden om att man vill ha vindruvor. Vindruvan är helt felfri. Den ser ut ungefär så här.
Då säger man “den är dålig, jag kan inte äta den”. Då säger någon annan “den är inte alls dålig, den ser jättegod ut”.
Då tar man den felfria vindruvan och snurrar den trettio varv och studerar den från varje vinkel. Trots att vindruvor inte har några vinklar. När man inte lyckas hitta något fel på ytan börjar man klämma och trycka på vindruvan. För att kolla om den håller. Om man hittar något fel.
Sen lägger man ifrån sig vindruvan och upprepar “den är dålig, jag kan inte äta den”.
Det hela blir ungefär som en självuppfyllande profetia.
Rent visuellt duger vindruvan bäst till att göra vin av efter den grundliga undersökningen av om den är dålig eller ej. Den är dock fortfarande ätbar. “Någon annan” får äta upp den istället bara. Den och sju andra vindruvor som inte klarar den rigorösa kvalitetskontrollen.