Ikväll har vi haft en sådan där svår kväll. Först tog det evigheter att söva barnet. Hon sov en timme drygt och när hon vaknade var det inget som var bra.
Desperata situationer kräver desperata lösningar. Så jag hittade på en saga om en katt och en kanin som var ute i skogen och letade blåbär. Det blev tyst ett tag och det verkade som att sagan gick hem.
Till slut tog min fantasi slut. Om jag nu ska vara ärlig så tog den slut redan efter katten och kaninen hade träffat en and och en nyckelpiga. Så då gick katten och kaninen hem till gullefjunets mormor och morfar för att fråga morfar var man kan hitta blåbär. Jag trodde att det skulle vara populärt. Jag hade tänkt att morfar skulle få ge katten mjölk på ett fat på bron.
Men redan innan katten och kaninen hade hunnit knacka på dörren så bröt storgråten ut. Det var helt omöjligt att förstå vad hon sa mellan ylandet och hulkandet. “Oj oj, hon måste vara sjuk och ha jätteont någonstans” tänkte jag.
Till slut lyckades jag tyda vad som sas på högsta volym mellan gråtattackerna. “Jag vill inte att katten och kaninen ska hälsa på min mormor och morfar. Bara JAG får plocka blåbär med morfar”.
Så då fick katten och kaninen hoppa på ett flygplan till Stockholm (de hann tappa bort sin ryggsäck på flygplatsen och fika saft och bullar också). Nu kommer katten och kaninen hit nästa vecka när mormor och morfar är här också ska gullefjunet och morfar bjuda dem på lingon.
Jösses, det var ju bara en saga. Inget att bli helt hysterisk över.
