Egentligen vill jag inte ha hjälp

Laga mat. Diska. Stoppa i tvättmaskinen. Tömma den. Hänga tvätten. Vika ren tvätt. Dammtorka. Sopa. Baka. Ta på mig strumporna.

Nej det är inte maken som är så här hjälpsam. Det är gullefjunet som ska hjälpa till med ALLTING nu för tiden. Allt utom dammsugning, för hon är rädd för dammsugaren. Hon springer omkring och puttar en stol som hon ska klättra upp på för att nå och säger “Jag ska hjälpa dig”. Egentligen vill jag inte ha hjälp. Det går mycket fortare utan hjälp, och blir mindre städning efteråt.

Men jag försöker vara tålmodig. Låter henne diska någon plastbunke som inte kan gå sönder. Gärna en 5 deciliters istället för en 2 liters bunke. 5 dl vatten är mycket mindre än 2 liter som ni vet. Speciellt när man ska torka det från golvet. Eller så får hon hänga några strumpor på torkstället innan jag försöker avleda henne med en leksak för att få göra klart resten själv.

Jag menar den här fasen lär ju inte hålla i sig så att hon blir världens mest hjälpsamma tonåring. Men jag tänker som så att om hon får hjälpa till nu kanske det på något sätt blir lite lättare att få henne att hjälpa till sen när hon kommer in i “du-är-ju-sjuk-i-huvudet-mamma”-fasen. Så jag biter ihop och låter henne hjälpa till. Dessutom är det ju bra för gullefjunets utbildning tänker jag. Sen när hon börjar skolan och ska ha hemkunskap så vet hon redan att man inte ska ta deg och kasta den på väggen bakom läraren eller, som fallet var igår, mamma.