Det här är min snälla mamma. Hon syr gardiner. Hon blir jättearg när man tar kort på henne så ni får hålla till godo med ett foto där hon gömmer sig bakom gardinen. Jag vill ju inte att hon ska gå hem nu i ilska över ett foto.
Det är självklart att det skulle ha låtit bättre om jag hade kunnat informera er om att jag, som en husmoder personifierad, hade sytt gardinerna själv. Det får duga med att jag sydde dem själv första gången. För när mamma hade frågat 20 gånger om jag hade sytt om gardinerna och jag svarat nej lika många gånger sa hon att hon skulle komma hit och sy dem åt mig. Jag tycker att som kvinna är det viktigt att man inte är rädd och skäms för att tacka ja när hjälp erbjuds. Man ska inte ta på sig för mycket och ha dåligt samvete för att man inte klarar hinner ids göra allt själv.
Min mamma är väldigt frågvis. När hon kom idag sa jag att det nog var bäst att jag dammsög köket innan vi började med gardinerna. Då frågade hon varför jag inte hade gjort det tidigare. När jag hade dammsugit klart sa jag att det nog var lika bra att jag skurade upp ananassaften också som kletade under köksbordet sedan i helgen, när jag ändå höll på. Då frågade hon hur det kunde vara ananassaft under bordet.
Jag har ju haft min mamma länge så jag har lärt mig att det bästa sättet att hantera dessa frågor är att betrakta dem som retoriska och inte bry sig om att svara på dem. Samma sak med kommentarer som “du har klippt tyget lite ojämnt”. Mamma är duktig på att sy så det gör ingenting att jag har klippt ojämnt, hon kommer att fixa till det så att det inte syns.
Retoriska? Vilken bra inställning! Själv får jag blodtrycksproblem när min morsa, som ääääälskar att kommentera det mest uppenbara som finns, är här och hälsar på.
Jag är glad att du har en blogg – du är hur kul som helst!
Kul att jag roar någon förutom mig själv!