Vi har hittat elefantnycklarna. Så här ser de ut.
Ni kanske trodde att utredningen var nedlagd? Allmänheten tror ju ofta det när brottsfall inte får någon uppmärksamhet. Att utredarna bara har gett upp. Så är ju sällan fallet, de jobbar på i det tysta. I vissa skeden av utredningen är det faktiskt bäst att få arbeta i lugn och ro.
På ett tidigt stadium i utredningen låg ju fokusen på gullefjunet. Det är där man måste börja. När en kvinna blivit mördad är det ofta någon nära anhörig som är skyldig. När ett par nycklar försvinner är det ofta ett barn i nycklarnas närhet som är skyldig. Jag är dock helt säker på att GW Persson skulle säga att det är viktigt att man inte låser fast sig vid enbart ETT spår.
Jag har hela tiden jobbat brett. Jag frikände gullefjunet på ett tidigt stadium. Hon är duktig, men jag lyckas alltid knäcka henne till slut. Jag konstaterade ganska snart att hon var oskyldig. Jag är helt säker på att professor GW skulle ha delat min uppfattning.
Sedan gick utredningen in i ett känsligt läge. De senaste tre månaderna har jag invaggat den huvudmisstänkte i en falsk känsla av trygghet. Jag har diskret frågat saker som “Har du letat i alla dina jackfickor?” och “Alla kavajfickor?”. Total förnekelse hela vägen. Utan husrannsakan har jag själv letat igenom alla jack/kavajfickor. Jag hittade varken nycklar eller telefonnummer till okända fruntimmer.
Alla mina frågor som “Har du kollat på kontoret?” och “I din datorväska?” har mötts med totalt nekande. Så i morse strax före halv åtta fick vi ett genombrott. Jag stod där i duschen och hade varken linser eller glasögon på mig. Då kom gullefjunet och höll upp något utanför duschen och sa “Titta mamma!”. Jag bara “Jag ser inte, vad är det?”.
Som i alla spännande kriminalhistorier så drogs det ut på spänning genom att jag inte fick svaret omedelbart. Ungen upprepade “Titta mamma!”. Jag började känna det som att jag skulle spricka av nyfikenhet “Jag har inga glasögon gumman, jag ser inte, vad är det?………………………. Är det Elefantnycklarna?!”.
Som värsta tv-deckaren alltså! “Ja mamma!” och jag stod där i duschen och undrade när den triumferande bakgrundsmusiken skulle starta.
“Var var dom?” frågade jag. “I pappas byxficka” svarade barnet. Det var ju lite kallt i morse så maken plockade fram ett par byxor som han inte använt sedan i maj å där låg nycklarna.
När jag kom ut ur duschen kände jag mig helt CSI Miami och kunde inte låta bli att säga “You are going were you belong for a very LONG time!” till maken.
Fast han ska ju inte någonstans alls för det vore ju jättejobbigt för mig. Han får ta hela två-veckors-vabben om gullefjunet får vattkoppor istället.