Alltid när jag berättar något för mamma om att maken har varit ouppmärksam eller inte lyssnat på något jag sagt så berättar hon samma historia för mig. Jag har hört den skitmånga gånger, men den är fortfarande ganska kul fastän jag hört den jättemånga gånger.
Morsan hade haft en ljus kappa i hallfönstret, som sitter mitt i trappen, i evigheter och letat tyg till ny gardiner länge. Till slut hittade hon ett tyg och bestämde sig för längder istället för en kappa. Köpte tyg, kapade det i hälften, sydde två längder, klättrade upp och tog ner de gamla och hängde upp de nya (trots att hon som reumatiker är lite halvinvalid) och för att skruva till fästena på gardinstången så hämtade hon en skruvmejsel för att dra fast dem. När hon var klar lämnade hon skruvmejseln på stolen i hallen.
Den ljusa kappan de hade innan var ganska diskret och eftersom den inte hängde ner så fastnade man aldrig i den när man gick förbi så man märkte ärligt talat inte att den var där. De gardinerna hon satte upp hade svart botten och ganska iögonfallande mönster.
När farsan kom hem såg han omedelbart att något var annorlunda i hallen. Han stegade genast in till morsan i vardagsrummet och frågade “Varför ligger det en skruvmejsel på stolen i hallen?”.
Det här anser jag är bevis för att jag inte har valt att gifta mig med en man som är likadan som min pappa. Maken skulle minsann aldrig ha märkt att det låg en skruvmejsel på stolen.
Eller hur man kan klippa sig och färga håret och så märker inte gubben ett skvatt…
Fast det är inte bara män som är blinda, mamma är lika blind. En gång hade jag spillt vatten på hallmattan och som press på papperna över fläcken så satte jag en stor påse äpplen. Mitt i hallen alltså och hon missade det…
Värsta är när man försöker fiska till sig en komplimang genom att berätta på morgonen att man ska till frissan och de hinner glömma det innan man kommer hem och inte märker att man klippt sig trots att man förvarnat!