Det här med veckopendling är verkligen jättejobbigt. På veckorna när jag är i Stockholm saknar jag gullefjunet så det värker. Ja, maken litegrann också, men vi har varit ihop så länge så det överlever jag och jag behöver inte oroa mig över att han skall ta mental skada av min frånvaro.
Dessutom skiter jag fullständigt i om något tycker att jag är en dålig hustru som låter min man överleva på egen hand. Men en dålig mamma vill man ju minsann inte bli kallad. Det är ju som att bli kallad spetälsk. Lägg till det att man inte vill VARA en dålig mamma, och man känner sig ju som det när man är frånvarande. Oavsett vad folk säger.
Men när man lever sitt liv på två ställen är det alltid något som är fel. När jag är i Piteå saknar jag min gröna plyschoverall som jag lämnade i Stockholm.
Självklart saknar jag inte overallen lika mycket som mitt barn. Inte är det något fel på mina lila plyschbyxor heller. Men ni fattar vad jag menar va? När man har en ny grön plyschoverall så saknar man ju så klart den lite när det är lördagsmys i soffan.
Jag förstår det. Var bara glad att det inte är dottern som behöver veckopendla mellan sina föräldrar. Så otroligt många barn som måste stå ut med det i åratal. Har mycket kontakt med många av dem som inte tycker att det är roligt. Precis som du så saknar de alltid något, typ en grön velouroverall. De säger inte det till deras föräldrar eftersom de inte vill såra dem.
Jobbigt, jobbigt. 🙁
True, när jag gick på gymnasiet kände jag en kille vars föräldrar var gifta men bodde grannar (tillsammans med sina nya respektive/familjer). Då tänkte jag inte så mycket på det, men nu när man är vuxen och fattar lite mer om relationer tycker jag att det var stort gjort av dem att göra så för barnens skulle trots att de själva inte kunde fortsätta var gifta.