Gullefjunet har förstås växt ur alla sina sommarskor. Så vi köpte nya. Maken betalade och jag gick och tittade på grejor. När vi skulle gå ut hade ungen lagt sig ner på golvet och vägrade ställa sig upp och och jag stod och drog i henne så att butiksgolvet blev rent och hon smutsig.
Utanför, typ tjugo meter bort, stod maken och stirrade på kvittot och gastade till mig “Skorna kostade 300 spänn!”. Å jag bara “Ja??”. Då säger maken “Var det meningen det, att de skulle kosta 300?”.
Meningen och meningen. Jag köper ju gärna skor för 49 kr. Speciellt till folk som växer som ogräs. Men nu var det så att jag föreslog det enda skoparet som kostade en hundralapp till det fyraåriga modeoraklet och hon svarade “Nej tack, de är så fula”. De “fula” skorna var de enda skorna som kostade under 300 kr. Så jag vet inte om man kan kalla det för att det var meningen att skorna skulle kosta 300, men det är inte jag som har satt priserna.