Ikväll när gullefjunet skulle äta välling så ville hon titta på plattan. Jag förklarade att det inte gick för att den är trasig. För när plattan hade dött och jag hade återupplivat den igen så blev den helt plötsligt skitvarm när jag satt och använde den. Då fick jag för mig att den skulle kvällstidningsexplodera. Jag ska ta tillbaka den till den där killen som säljer tv-apparater till folk som vill ha en datorskärm.
Gullefjunet grät för att hon inte fick se på plattan. Jag föreslog att hon skulle titta på min telefon istället. Hon grät ännu mer. Just när jag började ha lite framgång med att berätta hur bra det är att titta på telefonen la maken sig i och föreslog att hon skulle titta på TV. Det ville hon. Då skickade jag iväg en ny missil-blick till maken. För klockan var ju åtta. Då är det inga barnprogram på tv längre.
Maken slog på Barnkanalen och där satt Jill Johnson på en amerikansk veranda och trallade. Fattar ni hur länge det tar att trösta ett barn när Jill Johnson sitter på en veranda och sjunger och inte är ett dugg tecknad?
Nu låter jag skitgammal, men är inte barn av idag rätt så bortskämda med sånt?
Nu är jag ju bara 25 (möjligtvis plus några år) men på “min tid” så fanns det ju bara en halvtimmes barnprogram om dagen. Antingen började det sex eller kvart över sex på kvällen. Förutom i december, då fick man till och med sätta igång tv:n på morgonen för att se adventskalendern!! Aldrig annars att tv:n sattes igång innan det var kväll.
Jag kan sakna det lite idag, att längta efter något. Idag är vi ju så bortskämda med att det alltid finns något halvvettigt på tv… eller internet.
Om du längtade efter de där barnprogrammen ska du bara veta hur mycket din mamma längtade efter dem!!
Haha! Jag var faktiskt (hade säkert haft nån diagnos om jag varit född idag) ett extremt lugnt barn. Lekte själv i evigheters evigheter där jag blivit placerad och blev bara irriterad när någon störde.