Klockan är kvart i tolv på kvällen. Jag står vid diskbänken för att ta itu med middagsdisken. Vi åt middag för många timmar sen, så matresterna har torkat fast på tallrikarna och i stekpannan. Diskproppen har gått sönder och diskvattnet läcker ut ur hon. Hur kan en diskpropp av gummi gå sönder? Jag måste ha slitit ut den.
Just då går maken förbi. Också säger han “Det är bara fem dagar kvar du”. Tills hans gips åker av alltså.
Då vet man att man har valt rätt man. För han kan avläsa mitt lidande bara genom att se min ryggtavla. Säger några tröstande ord vid precis rätt tillfälle. Ord som är ett löfte om att nästa vecka ska han diska.
Då blev jag så glad att jag var tvungen att göra en paus i disken och hämta ett trähjärta för att illustrera vår kärlek för alla mina fina bloggläsare.
I torsdags råkade jag ut för en städolycka. Att jag över huvudtaget städade var i och för sig en olycka i sig. Men to add insult to injury så gjorde jag dessutom illa mig i ryggen.
Jag trodde först att det var för att jag knäskurat. Men nu i efterhand har jag kommit på att det kan ha haft något att göra med att jag bestämde mig att på egen hand lyfta upp soffbordet på soffan. För att komma åt bättre.
Jag kunde knappt gå efteråt och på kvällen tog jag mig inte upp ur soffan på egen hand utan makens hjälp.
Jag har i alla fall fortfarande ont i ryggen. Att jag städade, det syns minsann inte längre. Så här med facit i hand kunde jag lika gärna ha låtit bli att städa.
Kommer ni ihåg att jag funderade på att utsätta mig för självplågeri? Man behöver inget Äventyrsbad eller urskog för det. Idag har vi varit i stan.
När vi skulle parkera på Coop var parkeringen proppfull. Vi cirklade runt flera varv. Då upptäckte maken en gubbe som var på väg till sin bil med bara EN påse. Det går snabbt att packa i bilen tyckte vi och slängde på blinkersen för att visa att vi skulle vänta ut gubben och parkera på hans plats.
Han packade in påsen i kofferten. Sen började han gräva i fickorna. Efter nycklarna tänkte vi. Det tog länge. Men han var gammal, så vi var tålmodiga och förstående. Då äntligen, fick han tag på det han letade efter. Men det var inte nycklarna som vi trodde.
Han fiskade upp en näsduk och började putsa bort fågelskit från bagageluckan. På den här skitiga bilen.
Fågelskit eller annan skit liksom. Vad spelar det för roll? Hela bilen skulle ha behövt en dusch på en biltvätt. Inte en liten punktinsats just när jag vill ha parkeringsrutan.
Jag drabbades av road rage. Men jag är en civiliserad människa så jag höll det inne i bilen. Det var bara maken som hörde vad jag tyckte om gubben och hans skitiga bil.
Igår när vi kom hem efter jag hade ordnat middagen såg to-do-listan ut så här:
Bada barnet (för det tillhör kvällsrutinen) 15 min
Torka barnet (måste man ju) 7 min
Smörja in barnet mot eksem (har doktorn sagt) 8 min
Få på en pyjamas (så att hon inte fryser) 5 min
Bädda tillbaka våra tvättade sängkläder (eftersom maken ordnat extraarbete genom att spilla kaffe och dottern vaknar om man bäddar efter hon somnat) 7 min
Välling (för det tillhör kvällsrutinen) 10 min
Borsta tänderna (har tandläkaren sagt) 3 min
Plocka av torkstället (så att jag kunde hänga nästa maskin och för att dottern vaknar om man rotar i garderoberna när hon somnat) 8 minuter
Läsa saga (för att barnet ska bli bildat och intelligent) 10 min
Dessa 73 minuter hade jag tänkt klämma in på under 60. För att kunna ta itu med disken. Om man håller fast ordentligt kan man nämligen spara värdefulla minuter där i torka, smörja, pyjamas momentet.
Mitt i badningen så började maken “hjälpa till” och tog en kudde och började försöka pilla in den i ett örngott med två gipsade händer. Så där satt jag och lyssnade på kuddens prasslande varvat med “ouch” och “aj” och “pust” och “stön”.
Till slut fick jag ett psyk-bryt och gastade “låt bli kuddj*veln för f*n, du kommer bara att ställa till något i händerna så att läkningen fördröjs, och den där knölen till kudde kan ju ingen sova på så jag får ändå göra om det och jag orkar inte lyssna på det här ljudet”. Sen fick jag jobba ifred och var klar på 57 minuter. Tack vare en nedkortning av badet och att maken fick läsa sagan.
Vi har det ju som på 50-talet här hemma nu när maken inte kan hjälpa till med något nyttigt. I min strävan att effektivisera hushållsarbetet hittade jag igår en fördröjd-start-knapp på tvättmaskinen. Så jag laddade maskinen och ställde in det på att starta vid sextiden så att jag skulle kunna hänga den kl 8.
Maken då. Han lider av någon sorts tvångstankar när det gäller strömbrytaren till tvättmaskinen. Varje gång han kommer in i badrummet och tvättmaskinen har stannat vrider han av strömbrytaren. Men han tar inte ut någon tvätt. Den ligger kvar där inne och skrynklar och börjar lukta. För när strömmen är av glömmer jag bort tvätten eftersom det inte står någon nolla och blinkar för att påminna mig när jag kommer in.
Så i morse kl 8 när jag kom in för att se om maskinen hade stannat så att jag kunde hänga den. Ja, då var strömbrytaren avskruvad så maskinen hade inte startat kl 6. Nu ligger jag två timmar efter i tvättplaneringen.
Vi har en skärbräda. Också har vi en krok på väggen där den ska hänga. Där hänger den aldrig, den ligger mest på bänken för maken säger att den “ligger så bra där”. Det tycker inte jag, den är i vägen. Dessutom brukar det på något konstigt sätt som jag inte begriper alltid hamna vatten på bänken som hamnar under skärbrädan.
Då blir den sned och vind, den böjer sig uppåt och blir rund i botten. Ingen skärvänlig form för en skärbräda.
Varje gång jag hittar den där liggande formad som ett U gnäller jag till maken över skärbrädans form för att han lämnat den liggandes på bänken i vatten. Då brukar han svara att “då kastar vi väl bort den”. Fast jag fattar inte varför vi ska kasta bort den när vi bara kan hänga upp den på väggen. För brädan rätar ju ut sig efter ett tag om man diskar den och låter den torka och hänger upp den.
Men nu får väl maken som han vill, och vi får väl lov att kasta skärbrädan. För igår när jag som vanligt plockade upp den för att diska och hänga bort den hade den legat i vatten extra länge och såg så här äcklig ut.
Så här va. Ni brukar minsann inte Facebook-gilla mina litterära alster om viktiga saker i mitt intressanta vardagsliv. Det är därför jag inte har berättat om när jag blev jagad av en humla. För ibland känns det som att ni inte BRYR er.
Men om man just nu kollar på den där lilla siffran bredvid Facebook-knappen på varje inlägg. Då står det där att 3 personer har gillat pottinlägget. Och noll personer har gillat inlägget om att tävlingsbidragen nu finns på Facebook. Så tror jag inte att det ligger till. Jag tror att de där tre personerna, som man inte kan se vem de är, har gillat tävlingsinlägget. För jag känner minsann mina läsare vid det här laget. Ni spammar inte era Facebookvänner med inlägg om pottor. Tävlingar däremot, det är en helt annan femma, då Gillar ni.
Så plugin-grejen här på bloggen måste ju ha fått spel och visar gilla-räknaren på inlägget före det som egentligen har blivit gillat. Om ni inte vet vad en plugin är så ska ni känna er lyckliga och glada och sträva efter att fortsätta vara ovetande. För det är “nå rackel” som vi norrlänningar kallar det. Enkelt beskrivet något elände som man installerar som ska göra något som man vill att det ska göra. Sen gör det något helt annat. Eller så gör det ingenting alls. Eller så F-ar det upp hela bloggen. Det “racklar” alltså.
Man blir förbannad. Man försöker fixa. Man får högt blodtryck. Man får ett utbrott. Ett stort ett. Maken fortsätter läsa sin bok och märker inte ens utbrottet, fastän man gastar precis så högt som man kan gasta utan att gullefjunet vaknar. För om hon skulle vakna och börja gråta just då skulle blodkärlet i huvudet spricka. Sen ger man upp. Vem bryr sig.
En annan dag går pluginen kanske till sig av sig självt. För när “Oprah Winfrey” re-tweetade inlägget om min olydiga make (för att någon nämnde henne i kommentarerna) då visade pluginen att “hon” re-tweetat inlägget före om att hattarna var slut. Men nu har re-tweeten hoppat till sig. Så varför jaga upp sig över en plugin.
Det skulle ju också kunna vara så att det finns tre personer som är väldigt pottintresserade och har gillat pott-inlägget.
En gång när jag kom hem med en lampa sa maken ”Så ful, har du börjat köpa inredningsprylar utan mig helt plötsligt? Tänk om jag också skulle börja köpa lampor, tavlor och mattor utan att fråga dig vad du tyckte om dem först.”
Nu håller ni säkert med maken om att den är ful. Men den står faktiskt inte på sin rätta plats. Den ska egentligen stå i typ en öppen spis och vara tänd, då ser den helt annorlunda ut.
Jag har faktiskt aldrig sagt att maken inte får köpa inredningsprylar utan att fråga mig först. Det får han visst göra. Vi har ett stort badrum.
Risken att han skulle börja köpa inredningssaker är i det närmsta minimal. Han bryr sig liksom inte om sådant. Eller det är inte sant. Han orkar inte bry sig om att göra the research för att välja ut rätt matta/lampa/tavla. Han orkar inte ägna dagar och veckor till att kolla på nätet och/eller gå runt i 100 butiker i timmar (nu får ni tänka shopping i London alltså, här i Piteå är utbudet och tidsåtgången mindre) för att hitta RÄTT sak. Men han bryr sig på så sätt att sitt VETO det använder han!
När jag har ägnat evigheter åt att hitta den perfekta grejen till hemmet och redan i huvudet möblerat med den och sett att den passar perfekt med resten av inredningen, och säger till maken ”kom nu så åker vi och köper den där mattan/lampan/tavlan jag har hittat” då följer han med. Sen när vi kommer till affären. Då säger han alltför ofta ”nej, jag gillar den inte”. Vadå nej?! ”Jag tycker inte att den passar in” brukar han då säga. Ingen som helst hänsyn till all den tid och energi jag lagt ner på att lokalisera just den här saken, och att jag VET att den skulle passa perfekt.
Hur han nu kan komma med ett sådant påstående medan vi fortfarande är i affären? Maken har inte förmågan att visualisera hem en sak från affären och för sitt inre se hur den kommer att se ut i sin hemmamiljö. Det vet jag för han har i efterhand erkänt att den där lampan som han tyckte var så ful passade ganska bra inne i eldstaden när den var tänd.
I alla fall är jag en snäll hustru som respekterar att det är vårt gemensamma hem så det brukar sluta med att jag får göra om hela proceduren och leta reda på någon annan matta/lampa/tavla som maken ger sitt godkännande till.
Nu har jag hittat två knallröda kuddar som skulle passa superbra i vår vardagsrumssoffa. När jag berättade om dem för maken svarade han ”det låter som något som man skulle inreda en bordell med”. Ni hör ju. Han har inte ens sett dem än och har redan avskrivit dem.
Maken förstår sig inte på soffkuddar. Han förstår inte vad de är till för. Klippet nedan är ett av makens absoluta favoriter. Han säger att han ”identifierar sig med Steve från Couplings” i det här klippet.
Tydligen är det inte bara farsan som är upprörd över “incidenten”.
Maken maler på och maler på om ett rep som inte har använts på över 15 år. Tydligen har det här repet någon sorts känslomässig betydelse. Jag har föreslagit att vi ska lägga de 10 repbitarna i samma påse som det hela repet låg i förut, känslorna försvinner väl ändå inte bara för att repet förändras litegrann?
Det pratas en massa om rep och gräsklippare just nu och det börjar kännas lite tjatigt. Den enda som har något intressant att säga i ämnet är mamma när hon beskriver synen när pappa körde förbi med repet hängandes under gräsklipparen, och när hon berättar varför det inte längre kommer att växa något gräs där “incidenten” hände.
Skulle vi kanske kunna fokusera på det som är viktigt här? Hur ska nu dottern veta var gränsen som hon inte får passera är? Ska jag be en inte-ens-tvååring föreställa sig en osynlig linje som hon inte får kliva över för då är hon för nära den farliga vägen? Va? Jag bara undrar alltså.
Mina föräldrar bor i en kurva längst med byavägen. Folk kör fort så in in norden på den där vägen, så man är ju livrädd att gullungen ska springa ut på vägen just när någon fartdåre blåser förbi.
Så jag tänkte ut en plan för att lära henne att inte gå för nära vägen. Jag hämtade ett jättelångt bergsklättringsrep som maken har. Sen la jag det på gräsmattan ett par meter från vägen, lagom långt ifrån för att man ska hinna dit och stoppa henne om hon passerar över trots att man berättat för henne att hon inte får. Varje gång vi kommer och går den vägen så gör jag en stor grej av repet och att kliva över det och berätta vilken sida av repet som hon får springa på och vilken sida hon bara får vara på om hon håller någon i handen.
När jag hade lagt ut repet så sa jag till farsan och maken (som är de enda som brukar klippa gräset) att komma ihåg att flytta på repet när de skulle fram med gräsklipparen.
Är den här historien förutsägbar? Vet ni redan vad som kommer härnäst?
Nu är det då så att min pappa har en ny gräsklippare, en åkgräsklippare. Mamma ringde just och sa att han hade tagit ut gräsklipparen på premiärtur idag. Så nu har pappa en ny åkgräsklippare med ett bergsklättringsrep insnurrat i klippsaxgrejen där under. Mamma beskrev pappa som “inte så glad”. Min mamma ställer inte bara en massa retoriska frågor, hon levererar också information som man kan räkna ut själv.
Man skulle faktiskt kunna säga att det inte är mitt fel. För det var inte jag som körde över repet. Och jag hade faktiskt påpekat att det ligger där och bör flyttas innan man klipper gräset. Men jag vet hur min farsa är. Just nu, medan den här lilla olyckan är färsk, så kommer han oresonligt att vägra lyssna på det örat.
Så nu ska jag kolla vad det finns för mat i frysen, också får mamma bjuda på middag en annan dag när mitt rep inte sitter fast i farsans gräsklippare.
Kan inte ni med barn kliva fram ur kulisserna och lämna en kommentar och berätta var ni kastar era [barns] bajsblöjor?
Vi hade en blöjhink och det funkade bra. Jag brukade i och för sig stå och torrhulka över toalettstolen de få gånger jag var tvungen att tömma den för att maken inte var hemma när den var överfull. Men ingen lukt sipprade ut ur hinken så länge man såg till att locket var stängt.
Men nyligen var det som att lukten hade bitit sig fast i själva hinken istället för att hålla sig i påsen. Hur ofta vi än tömde den så stank det ändå, även om locket var ordentligt stängt. Till slut gav jag upp och kastade ut hinken.
I vanliga soppåsen går det ju bra att kasta kissblöjor, men inte bajsblöjor. Vi använder ICA och Coops stora papperspåsar som soppåsar och det tar ju flera dagar att fylla dem så där kan man inte kasta någonting överhuvudtaget som kan börja lukta.
Om man bor i hus och har en wheelie bin runt knuten kan man ju hiva ut blöjan dit. Men om man bor i lägenhet och har 50 meter till soprummet kan man ju inte springa dit med varje blöja. Eller det kanske man KAN, men det är inte ett aktuellt alternativ för mig.
Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att dumpa blöjorna ute på loftgången och ta med dem varje gång man passerar soprummet. Men maken säger att det inte är bra för grannsämjan. Egentligen fattar jag inte varför VI alltid måste vara de där grannarna som tar hänsyn. I varje hyreshus ska det finnas någon som alla andra retar sig på och någon gång skulle det väl ändå kunna vara vi?!
Så vad gör man? Förutom potträning – den börjar snart i vår familj kan jag meddela. Bara regnet avtar och temperaturen kryper över 11 grader så att man kan träna ute.
När man har tankat bilen så blir man dö-glad när man kommer in för att betala och inser att man är nr 2 i kön. Tills man inser att bensinkassan också är en korvkassa.
En korvkassa är inte kompatibel med bensinkassan. Det finns alldeles för många alternativ.
Korv eller inte korv. Kokt eller grillad eller den där tjockkorven. Med bröd, utan bröd, det runda brödet med hål bara på ena sidan. Eller ska det vara mos till istället kanske.
Sen kommer tillbehören. Ketchup, senap, annan senap. Rostad lök. Räksallad. Bostongurka. Gurksallad. Dressing. Dill-o-gräslökschips?
Eller om det ska vara mos. Krydda eller inte krydda. Vilken krydda. Räksallad. Räksallad till mos?
Det här är för mycket valmöjligheter för den genomsnittlige, normalbegåvad medelsvensken. De klarar inte av det. Speciellt om det finns mjukglass också.
När man hamnar som nr 2 i bensinkassan borde man ha en kvick och smärtfri betalningsupplevelse framför sig. Smärtfri förutom bensinpriset förstås. Men det händer aldrig mig. För framför mig står alltid Familjen Svensson som är ute med husvagnen med sina 2,4 barn och ingen av dem vet vad de vill ha. Varje familjemedlem ändrar sig minst två gånger eller funderar högt och rabblar igenom alla alternativ innan de bestämmer sig.
Är det inte husvagnssäsong så är det petnoga lastbilschaffisen som står där framför mig och han vet minsann EXAKT hur hans korv ska vara, men receptet är komplicerat. Om något av hans tänkta tillbehör inte finns på just den här macken tar det en evighet att bestämma vad substitutet skall vara. Det syns lång väg att hela måltiden nu är förstörd och att han nästa gång minsann kommer att välja en mack 4 mil norr eller söderut.
Förr i tiden bad man om en korv med bröd med allt på, och då fick man ketchup och senap. Vad händer idag om man ber om en korv med ’allt på’?
