Det här klippet, som cirkulerar på Facebook om man har några norrländska bästisar, tillägnas Jens och hans gelikar.
Bring on snön. Maken åker bort på söndag så då anländer den säkert på mitt trappsteg. Då ska ni få en utförlig guide över hur man hanteras med snö och en sop/skyffel utan att drabbas av regionalpolitisk bitterhet.
Man har ett torkställ med tvätt stående någonstans i lägenheten. Kanske i köket. Eller i vardagsrummet. Stället har kanske hunnit stå i flera rum. Det kanske stod i köket till att börja med, också skulle man laga mat, så då bar man det till vardagsrummet. Med tvätt och allt förstås. Sen skulle man se på tv som skymdes av stället, så då bar man kanske tillbaka det till köket. Eller till sovrummet. Sällan badrummet för där är det oftast kallt och fuktigt.
Vilket rum torkstället står i är inte så viktigt i sammanhanget. Till slut är tvätten torr. Den kanske har varit torr i en halv dag. Eller en hel dag. Kanske till och med lite längre. Man borde hänga/lägga undan den. Det är dock ingen brådska, för tvätt brukar inte rymma. Ibland brukar någon i och för sig försöka kidnappa den. Signalementet på gärningsmannen är oftast kort, av kvinnligt kön, blå ögon, lockigt blont hår och högljudd. Men tvätten hittas oftast oskadd ca en meter från torkstället så det här känns inte som ett allvarligt hot mot tvätten.
Det kan helt enkelt vänta tills tvättvikar-andan infinner sig. Det enklaste är ju att ta tvätten direkt från stället och in i garderoberna. Så tvätten får hänga kvar på stället också bär man runt på stället i lägenheten. Det väger inte mycket alls, så det är inget problem att flytta på om det skulle råka vara i vägen.
Så helt plötsligt är torkstället bara borta. Någon har ställt det i skattkammaren. Var är tvätten då? Hänger den fortfarande på stället inne i skattkammaren?
Nej den gör inte det. Den ligger i en hög på sängen. Eller i en korg som står ovanpå sängen.
Varför gör man så? Det är ju som att flyga lågbudgetflyg och mellanlanda och byta plan för att ta sig mellan Stockholm och Paris.
Igår var jag på Forslunds och köpte en ny halvljuslampa till bilen. Drygt 400 spänn ville de ha för lampan + arbetet att byta den. Så då tog jag bara lampan. Idag tog maken lampan och bilen till farsans garage för att byta den.
45 minuter senare ringde maken för att säga att det tog lite längre tid än han räknat med, och att farsan också var där för att hjälpa till nu, och kunde jag hämta på dagis.
En halvtimme senare när jag kom dit hade de gett upp. När jag frågade vad problemet var så “kom de inte riktigt åt”. Jag tyckte att de skulle öppna huven igen så att jag fick titta, men det ville de inte för “det går inte, det är för trångt”.
Jag insisterade i alla fall. Sen petade jag upp fjädern och sen petade jag loss lampan. Inte på nolltid, men efter typ 10 minuter.
När man har kommit så långt ska ju den nya lampan tillbaka också. Då tog pappa och maken över igen.
De tittade och diskuterade och bände och petade. Tappade ner lampan i motorn. Fiskade upp den och fortsatte. Till sist fick jag prova. Tappade ner lampan in i kåpan där hela skiten sitter. Fiskade upp den och fortsatte. Man skulle liksom styra in en lampa genom ett hål i en konstig vinkel där man inte ryms att böja på handleden och ingenting ser. Efter mycket meckande fick jag dit lampan. Sen petade pappa tillbaka fjädern. Finalmomentet är då alltså att kontakten ska på.
Männen satte igång och samarbetade igen. Blodvite uppstod.
Jag stod tittade på och väntade på min tur. För jag visste att min tur skulle komma. När det äntligen blev min tur störde de mig hela tiden. Maken genom att komma med en massa olika verktyg som mejslar och tänger som han tyckte att jag skulle testa att använda. Pappa genom att stå och säga “får jag prova igen”. Trots dessa störningsmoment lyckades jag till sist hitta rätt i blindo och trycka dit kontakten.
När allt var klart sa jag till maken “Visst är jag en duktig bilmekaniker?”. Då förringade han min insats genom att svara “Framför allt har du mindre händer”.
Fast jag bidrog med intelligens också, för det var jag som kom på åt vilken håll man skulle trycka fjädern för att få upp den. Utan mig skulle de aldrig ha fixat det. De skulle ha fått åka till Forslunds och betala 300+ spänn för att få lampan bytt.
Lampan har i alla fall tre personers fingeravtryck på sig, och sådana där lampor ska man ju helst inte ta på, så den går säkert sönder igen om någon vecka. Då får vi göra om alltihop igen.
Jag är helt säker på att jag har lärt mig i någon husmodersskola att man ska spara tomma glasburkar. För de kan vara bra att ha. Problemet är att jag inte minns vad det var de kunde vara bra att ha till.
En burk till hemmagjord lingonsylt. En till någon annan sylt kanske. Resten då? Någon som vet?
Svara snart snälla!
De tar grymt mycket plats i vårt köksskåp så om jag inte får klart för mig vad jag ska med dem till åker de till återvinningen ikväll.
Jamen nu är vi tillbaka i skattkammaren igen. Där står det en kista och i den förvarar vi saker som jag vill ska vara lättillgängliga. Handdukar och diskhandukar tex. Ofta när man ska ha en diskhanduk har man blöta händer, så då är lättillgänglighet bra. Att bara kunna lyfta på locket och ta ut det man ska ha.
Sen har vi gjort så här.
Ovanpå kistlocket ligger det en sportväska. Halvt på väskan har vi en liten pall. Och på toppen av alltihop har vi balanserat ett torkställ som vilar med sitt ena hörn på pallen.
För man ska inte göra det för lätt för sig. Folk som aldrig har några motgångar i livet klappar ihop totalt om något allvarligt händer. Därför småtränar vi på det här sättet i vardagslivet med att göra småsaker, som att lyfta på ett lock, lite jobbigare än vad de skulle kunna vara. För att se till att vi är rustade att hantera situationen om en större motgång skulle drabba oss.
Vi brukar inte låsa badrumsdörren hemma hos oss. Annat än om vi har gäster. Vi tycker att det är artigt att låta gäster slippa vandra in av misstag när vi sitter på dass. Men när det bara är vi hemma är det sällan någon som låser. Lägenheten är så pass liten, så det är lätt att hålla koll på om det är ledigt eller ej utan låsta dörrar.
Imorse när jag skulle duscha var jag dock lite söndertjatad och lite less och ganska sur och behövde egentid. Så jag låste dörren. Medan jag duschade stod gullefjunet och ryckte i handtagen nästan hela tiden. När hon insåg att hon för ovanlighets skull inte skulle få upp dörren började hon ropa till maken “du måste hjälpa mig”. Att bryta sig in alltså.
Själv stod jag där i duschen och sände telepatiska meddelanden till maken “På egen risk. Om du hjälper henne in nu kommer du att ångra dig bittert”. Jag stod till och med och planerade att om de kom in skulle jag slå till med att börja storböla istället för att få ett raseriutbrott.
Meddelandet gick fram och maken förstod att det faktum att dörren var låst var en mycket allvarlig signal. Jag tror att han även fick en liten ledtråd en stund innan jag gick och duschade när jag kastade ett troll tvärs över rummet. Så han var kanske extra uppmärksam efter det. Om det inte varit för troll-kastandet hade han kanske hämtat en skruvmejsel och dyrkat upp badrumsdörren. Om han hade gjort DET skulle vi ha varit osams just nu. Så man skulle kunna säga att han räddade dagen.
Jag har tidigare berättat om hur vi flyttade hem från England för att påslakanen inte hade några hål i hörnen. Fast det var ju inte BARA därför vi flyttade hem. Det vore ganska knäppt om man flyttade från ett land till ett annat bara för en sån sak. Det fanns andra anledningar också.
I England har städskåpen aldrig någon sådan där båge som man kan hänga dammsugarslangen på. Så slangen ligger på golvet och skräpar. När man ska stänga dörren ramlar alltid den där dammsugarslangen ut och ligger i vägen. Då måste man böja sig ner och putta in den i skåpet igen. Man kan faktiskt bli tokig för mindre.
Dessutom finns det aldrig några riktiga städskåp i hus och lägenheter i England. Man får hitta någon annan lämplig skåp eller garderob att trycka in dammsugaren i. Ofta finns det inte ens några garderober i hus/lägenheter överhuvudtaget. Då måste man gå och KÖPA en garderob att stoppa in dammsugaren i.
Jag är därför onaturligt nöjd över att vi har en dammsugarslangsbåge i städskåpen nu. Brukar ni egentligen någonsin fundera över hur bra vi har det i Sverige? Det borde ni göra. Tänk om ni skulle vara tvungna att bo i ett hus eller lägenhet utan dammsugarslangsbåge. Hur tror ni att det skulle kännas?
Svara på det här ni.
Den ena föräldern lämnar en barnbok på köksbordet.
Den andra föräldern lämnar ett vinglas på köksbordet.
Ett barn kommer farandes och öppnar boken. Välter ut vinglaset med bokpärmen i farten. Medan den förälder som lämnat boken på bordet står bredvid, men inte reagerar i tid.
Båda föräldrarna är ense om att stolsdynan ändå var så ful att det gör ingenting för dynans skull. Det är bara en god anledning att klä om stolarna.
Skuldfrågan MÅSTE dock ändå utredas. Här är vi lite oense.
Så ni får bestämma. Vems fel var det?
EDIT: Det bör tilläggas att barnet bara är två år så det kan alltså inte vara barnets fel. Alternativen är alltså någon av föräldrarna.
Om ni är och handlar och ser ett erbjudande på Bullens varmkorv att man får ett gratis grytunderlägg om man köper två burkar korv va. Då tycker jag att ni ska slå till. Det var jättelänge sedan jag fick mitt, men erbjudandet kanske dyker upp igen.
Det här är nämligen ett väldigt tåligt underlägg. Om det råkar kila sig fast under en pajform med löstagbar botten och följer med in i ugnen och gräddas på 250 grader tex. Då kan man plocka ut det i samma skick som det åkte in i ugnen i.
Det skulle ju aldrig gå med ett underlägg av kork. Tänk er hur ett kork-underlägg skulle se ut efter 20 minuter i ugnen på den värmen?! Eller hur ugnen skulle se ut, eller köket för den delen.
Maken är ju en sådan där nollåtta från början. Inte från allra första början, han brukar skryta om att han växte upp “på landet” i Norra Uppland. Om man fäller någon kommentar om att det är lantligt där vi bor nu så får man alltid någon historia om när han bodde på “riktiga landet”.
Maken klarar det här med att bo uppe i Norrland ganska galant. Utom det här med vinterdäck, det har han inte riktigt fått grepp om ännu. Till hans försvar ska man kanske säga att förutom att han är nollåtta bodde han i London i 25 år också.
I London byter man aldrig till vinterdäck. De två eller tre dagar som det snöar tar folk en “snowday”. Det är ungefär som en “sickday” men med skillnaden att man tydligen “jobbar hemifrån” för att det snöar. Förvånansvärt många engelsmän har uppenbarligen en jobb-beskrivning där det ingår att bygga pyttesmå snögubbar och fotografera dem och lägga upp dem på Facebook och skriva SNOW!. Själv får man inget jobb gjort heller för man har fullt upp med att lämna kommentarer på folks foton och säga saker i stil med “that’s pathetic, that’s no real snowman, it’s a snow midget”.
I våras berättade i alla fall maken att vintern var över och la på sommardäcken. En vecka senare la han tillbaka vinterdäcken för då var det vinter igen. Egentligen hade det varit vinter hela tiden, vi hade vinter långt in i juni i våras. Jag var lite tveksam till det där första däckbytet, men om han vill hålla på och mecka med bilen och byta däck en gång i veckan så är jag ju inte den som bråkar.
Eller riktigt så är det kanske inte. Om det inte sitter vinterdäck på bilen när det är halkigt och vår guldklimp ska ut och åka skulle man kanske kunna kalla de saker jag säger och det tonfall jag använder för att bråka. Jag föredrar dock att kalla det för information.
Just nu har vi i alla fall sommardäck. För någon dag sedan berättade jag för maken att en av mina kompisars man hade bytt till vinterdäck. Jag läste det på Facebook. Maken vägrar använda Facebook, så jag brukar berätta för honom de viktigaste sakerna som händer våra vänner genom att högläsa Facebook för honom. Då sa maken “Det var väl ändå lite tidigt”.
Idag snöar det här i Piteå. Det vet ni om ni har Facebook och har någon FB-bästis från Piteå. Maken är i stan med gullefjunet. Och sommardäcken. Det snöade inte här i Jävre när han åkte. Litegrann är det här förstås mitt fel. För jag hade inte loggat in på Facebook än när han åkte. Om jag hade gjort det hade jag vetat att det snöar i stan och då hade jag kunnat lista ut att det skulle börja snöa här också snart. Framför allt skulle jag ha kunnat lista ut att det snöar på E4an.
På E4an som min nollåtta till make är ute och kör på med sommardäck. Med mitt favoritbarn i baksätet. Vi ska tala om det här när han kommer hem. Sen får kanske maken mecka med bilen litegrann och byta däck. Om det skulle råka bli sommar igen kan han ju alltid lägga tillbaka sommardäcken.
Så här ser snön ut på vår gräsmatta. Hur ser den ut hos er?
Jag kunde inte hitta osthyveln.
Jag letade i alla lådor. Kollade diskhon. Tittade i den rena disken på diskbänken. Ett varv till i lådorna.
Jag började bli lite ilsken. “Var är osthyveln?” gastade jag till frågade jag maken. Han visste inte.
Jag kollade en gång till i alla lådor och på diskbänken. Jag letade under soffan i vardagsrummet. I vredesmod hällde jag upp och ner på gullefjunets tre leksakslådor. Jag välte inte ut dem försiktigt på golvet. Jag lyfte upp och vände upp och ner på dem från hög höjd för bästa ljudeffekt.
Vid det här laget var jag riktigt arg. På någon, men jag var försiktig med att dra några slutsatser om vem. Jag har skärbrädan på golvlisten i färsk minne så jag kastade inte ur mig några anklagelser.
Vi har ju skinka hemma också, men ju längre osthyveln var försvunnen desto mer ville jag ha ost.
Jag gick tillbaka till köket och slet ut alla lådorna igen, en i taget, och såg till att det small ordentligt varje gång jag stängde en låda som jag inte hittade osthyvel i. När jag var klar med hela lådraden gjorde jag om samma sak två gånger till.
Helt plötsligt tänkte jag “Herregud, det är ju såhär det måste kännas att vara man”. Jag tog ett djupt andetag och tänkte “Vad skulle en kvinna göra?”.
Sen tittade jag i burken med de nydiskade besticken och dylikt en gång till. Där var osthyveln.
Vem ställer en osthyvel upp och ner i diskställshållaren?! Med den breda sidan som tar mest plats nedåt?
Potträningen går inget vidare hos oss. Intresset saknas tydligen. Om vi någon gång får resultat så hälls det ut på golvet. Då känns det som att man lika gärna kan skita i det. No pun intended.
Idag har jag därför varit och köpt en sådan där sits på sits. Det kan bli lite jobbigt för oss vuxna att måsta plocka bort denna varje gång vi ska gå på toaletten. Så vid mitt eget första besök efter installationen tänkte jag att jag skulle göra några test.
– Hur lätt/svår den var att plocka bort.
– Om den klarar tyngden från en medelålders förälder.
– Om den sitter på plats eller halkar omkring när man sitter på den.
– Om man kan torka sig som vanligt sittandes på denna sits eller om man måste utveckla en ny teknik.
Svaret på fråga ett är att det är ett irritationsmoment att plocka bort den, men inte svårt.
Jag kan tyvärr inte informera er om svarat på resterade frågor. Min röv RYMDES nämligen inte på mini-toalett-sits-jäveln. Det var inte fysiskt möjligt att placera den plats som dottern såg dagens ljus från på dotterns toalettsits.
Den observante läsaren noterar att vi har en toalettsits igen.
På måndag ska jag göra en grej som innebär att jag måste vara propert klädd. Måste och måste alltså, men det vore nog fördelaktigt för mig om jag ser presentabel ut.
Jag har EN skjorta/blus som jag ryms i som skulle kunna sorteras in i kategorin proper eller presentabel. Just nu ser den ut så här.
Kemtvätt säger lappen. I London hade vi 5 minuters promenad till närmsta dry cleaner som för en billig penning rustade upp kläder inom 24 timmar, och skulle de ha fullt upp var det ytterligare två minuter till nästa. Nu har jag två mil till närmsta, och förmodligen stadens enda, kemtvätt. Jag misstänker att de inte har någon 24-timmars-service och att de riktar en pistol mot en när man lägger sin skjorta på disken och skriker “upp med händerna och hit med pengarna, om du vill ha skjortan tvättad tar vi en halv månadslön plus allt som finns i din dottern spargris”.
Jag tänker ut en lösning på det här problemet imorgon. Nu ska jag krypa upp i soffan och fördjupa mig i min porrbok.
Det är ganska många som kommer hit till bloggen genom att googla ‘vardagsproblem’. Då känns det jättefint för mig att jag har en hel kategori med vardagsproblem och ett och annat tips om hur man kan lösa dem. Man känner sig så värdefull när man får hjälpa andra människor.
Vardagsproblem är ju dock ett väldigt brett område. Man kan faktiskt undra vad folk som googlar ‘vardagsproblem’ egentligen letar efter? Vill de i största allmänhet bara veta vad vardagsproblem är eller söker de svar på ett specifikt vardagsproblem?
Undrar de kanske varför de har ett smörpaket som ser ut så här?
Då kan man tycka att det vore effektivare om de googlade ‘varför har jag ett stort hål i mitt smörpaket?’. Träffarna skulle bli mer specifika om man sökte på en term som beskrev ens vardagsproblem. Jag kan tänka mig att problemet med ett stort hål i smörpaketet inte dyker upp på första sidan av sökresultatet för ‘vardagsproblem’. Då måste man bläddra flera sidor innan man hittar svaret på sitt smörpaketsproblem.
Ni som nu trots allt har hittat hit med ert problem med smörpaketet trots att ni googlade på den allmänna termen vardagsproblem behöver förstås inte googla om. Jag hjälper er ändå, nu när ni ändå är här.
Förklaringen till varför ni har ett stort hål i smörpaketet är troligen att ni är kvinna och bor med en man som inte respekterar smörpaket. Fast jag tror inte att det här är ett könsbundet problem, så det kan också vara så att ni är en man som bor med en kvinna, eller en man som bor med en man, eller en kvinna som bor med en kvinna, som lider av samma brist på smörpakets-respekt.
Ni lever med en människa som, istället för att metodiskt ta smör lager efter lager jämnt fördelat över hela smörpaketet, tror att det godaste smöret finns i botten av paketet och helt enkelt gräver sig rakt ner i mitten för att få tag på det bästa smöret.
Vad är lösningen då? undrar ni förstås. Om er livspartner är över 20 år gammal finns det ingen lösning. Ibland går det lära gamla hundar sitta, men inte när det gäller smörpaket. Ni får lära er leva med detta och själva försöka putsa till kanterna på kratern så att det ser mer presentabelt ut.
Man kan förstås byta ut karlsloken eller kärringen. Men när jag har funderat över det här alternativet har jag kommit fram till att om jag skulle byta ut maken kanske man skulle råka få en karl som lämnar kalsonger med bromsspår i på golvet istället. Då skulle kanske problemet med ett hål i smörpaketet inte kännas lika stort längre.
Det gäller att hålla perspektiv på sina vardagsproblem.
På Systembolaget ska man helst inte ha med sig barnvagn. Folk kan börja peka och viska till varandra “Ska HON dricka vin? Hon har ju BARN!”.
Speciellt ska man inte ta med en vagn vars hjul inte alltid rullar så att man får fösa fram vagnen. För det är inte lätt att fösa en barnvagn med ena handen och bära vin med den andra.
Då har jag ett litet tips hur man löser problemet.
Barnet bör vara tyngre än fyra vinflaskor innan man provar det här, så att vagnen inte tippar baklänges.
Då kanske folk pekar ännu mer, men det kan inte hjälpas. Vin ska man ju ha, och man kan ju inte lämna ungen och barnvagnen ståendes utanför bolaget. Då kanske någon alkis snor henne. Då kan man hamna i en gisslansituation där alkisen säger att man inte får tillbaka henne om man inte köper ut åt dem, eftersom de blivit nekade att handla själva pga för hög berusningsgrad. Köpa ut ska man inte göra. Varken till ungdomar eller alkisar. Så man bör undvika att en alkis snor barnet, och då får man lov att ta med barnet in på Systemet.
Jag vet att jag sa imorse att jag skulle stråla som en sol hela dagen. Jag har strålat. Men jag har varit i stan med gullefjunet också. I början strålade vi ikapp. När vi skulle äta lunch ville gumman ha plättar. Vi delade på en räkmacka.
Sen var det dax att byta blöja. Då gick solen i moln. De hade klämt in skötbordet i världens minsta toalett. Dessutom var den en sådan där dörr som faller igen av sig själv om man inte håller upp den. Vi har en 200 kronors sulky och då kan man faktiskt inte begära att hjulen alltid ska rulla. Så den är lite svårstyrd med en hand och när jag försökte få barnvagnen över världens högsta tröskel till världens minsta toalett tappade jag greppet om toalettdörren. Den var ganska tung och naturligtvis hade gullefjunet fingrarna emellan när dörren ramlade mot sidan av vagnen. Då började det regna.
Jag manövrerade mig in genom att fälla ihop hela sulkyn, annars skulle vi aldrig ha rymts. Det gick lite åska. Lyckades till slut byta blöja. Då slutade det regna och åska men vädret var fortfarande ostadigt.
Vi gick på Akademibokhandeln. När vi hade betalat där hade vi en brottningsmatch framför kassan om jackan. Det var nästan tomt och en trevlig expedit som såg underhållningsvärdet i föreställningen som tur var. Jag förlorade i alla fall kampen om jackan, för jag identifierade en misstänksam lukt. Det kan jag ju förstå att man gärna vill ha torr blöja innan man bajsar och att man håller sig tills man är nybytt innan man slår till. Jag förstår logiken i detta så vi traskade iväg till en större toalett och gjorde om blöjbytningsproceduren.
Nu är vi hemma och gullefjunet sover så nu strålar jag som en sol igen. Att det dessutom är sol ute också och fredag gör ju inte saken sämre.
Det var ett tag sedan jag visade upp hur vi har det hemma hos oss. För allmän beskådan och beundran. Så idag tar vi en snabb repa genom lägenheten och kollar på de viktigaste förändringarna sedan sist. Låt er inspireras och kopiera gärna de bästa idéerna till era egna hem.
Här på vardagsrumsgolvet har vi en pall som man kan stå på när man borstar tänderna.
Just nu testar vi om uggle-krokarna passar på köksbordet. Vi har ju tidigare testat köksgolvet. Förra veckan låg den på fönsterbrädan, men jag kände mig inte alls nöjd med det. Här på bordet känns mer VI, men jag är ändå inte säker på om det här blir den slutgiltiga platsen. Jag kan inte bestämma mig för om det är praktiskt.
I bokhyllan i vardagsrummet ligger det en godispåse för öppen ridå. Fastän “vi” inte äter godis på vardagarna. Jag tror att makens tanke är att härda karaktären. Se men inte röra. Du får vänta tills på lördag.
Slutligen, här på köksbänken ligger vår shoppinglista. Samtidigt som maken i skrivande stund är och handlar. Som ni ser så var det ändå ingen middagsmat på listan, det får han hitta på i affären. Det är bara en lista med grejer som vi har slut på, eller nästan slut, här hemma som vi har glömt köpa de senaste tre gångerna vi handlat för att vi inte skrivit någon lista. Nu har vi en lista, men vi har förmodligen fortfarande glömt köpa det mesta på den.
Det gör ingenting för idag är det fredag, och på fredagkvällar håller jag i alla fall inte på och torkar upp saker med hushållspapper. Om jag skulle råka spilla vin kan jag torka upp det med disktrasan. Jag vet att maken inte glömt att gå på Systembolaget. Det skulle han aldrig göra, men jag påminde honom ändå innan han åkte.
Imorgon öppnar Åhlens i Piteå igen, tre år efter de stängde sin förra butik. Det här är ju jättebra för oss Pitebor. Här i Sverige ska man ju gärna vara som alla andra och ha samma kläder och saker som alla andra har. I tre års tid har Piteborna inte kunnat köpa samma saker som folk i alla andra städer där Åhlens finns. Men nu kan vi det igen, och det är jättebra för Åhlens har så rekorderliga saker. Åhlens är en bättre affär, som finns i alla städer, än andra affärer som finns i alla städer tycker jag.
Jag har ett klubbkort på Åhlens fastän Åhlens inte funnits i Piteå. För i fjol köpte jag en vinterjacka på Åhlens City i Stockholm och när jag tog ett klubbkort samtidigt fick jag en sjuherrans massa klubbpoäng. Jackan var nämligen dyr. Jag tror att den var prissatt per dunfjäder, och det var massor dun i jackan.
Häromdagen fick jag då som klubbmedlem ett e-mail med en inbjudan till Åhlens smygpremiär i Piteå nu ikväll. Jag fick ta med en vän och se varuhuset “före alla andra”. Ungefär som att jag är en VIP-are, en speciellt utvald person. Jag anade ugglor i mossen, men jag kunde inte motstå att åka dit för att se vem mer som var inbjuden. Kommunalrådet och landshövdingen och några lokala kändisar kanske? Också jag förstås.
Vem var där då? Vem var de speciella människor som blivit inbjudna? Jo, nästan varenda käft i hela stan var där. Alla var där och såg varuhuset före alla andra. Alla hade tagit med sig sina karlslokar också. Om vi först avhandlar vad männen köpte. Ingenting. De flesta karlar höll inte ens i något. Majoriteten av männen bara stod där rakt upp och ner, utplacerade med jämna mellanrum i gångarna och mellan hyllorna och tittade på sina fruar och flickvänner.
Kvinnorna däremot handlade massor. Här står de och köar i typ 20 meter långa tre-fyrdubbla köer till kassan.
Jag orkade inte ställa mig och tjuvlyssna på någons konversation, men det lät säkert ungefär så här;
Kvinna 1: Oj vilken kö, ska vi inte vänta till imorgon när de kanske är mindre folk?
Kvinna 2: Det är 20% rabatt ikväll.
Kvinna 1: Det är 20% rabatt hela veckan.
Kvinna 2: Ja, men jag MÅSTE ha den här tröjan. Det fanns bara 20 i varje storlek small, medium och large. Om jag inte köper den i kväll innan de stänger om en timme kanske den tar slut. Då kan jag inte vara som alla andra 59 personer i stan som har den här tröjan. Då måste jag köpa en annan tröja och vara som 59 andra människor i stan som har någon annan tröja, och jag vill vara som de 59 som har just den här tröjan.
Kvinna 1: Jo, det är klart. Det är ju en väldigt fin svart tröja av medelkvalitet, medellängd och rund halsringning som är väldigt svår att hitta något liknande på någon annan affär. Vi håller ut här i kön.
Kvinna 2: Om vi knuffar personerna framför oss i ryggen och trycker kön framåt går det kanske snabbare.
Jag såg några tjejer stå och smutta på något som bubblade i plastmuggar. Själv körde jag ju bil men jag försökte få mamma att leta reda på muggarna och få sig en gratis-sup. Hon var dock inte intresserad och avfärdade det hela med att det säkert var Pommac i glasen.
Sortimentet då? Inget Åhlens City Stockholm, med bra och intressanta klädmärken, här inte. I Piteå har vi Åhlens lantorts-sortiment. Lite mindre utbud, från den billigare änden av sortimentet.
Vad fick JAG med mig hem då undrar ni väl? En sprängande huvudvärk. Min shoppingkorg med fyra burkar modellera och en kaffepress står under ställningen med strumpbyxor. Jag puttade in den en bit så att den inte syns så bra. Om den står kvar nästa vecka kanske jag bara kan plocka upp den, istället för att gå till hyllorna och hämta sakerna igen.
Vi får lov att ta en grundkurs i mathygien här hemma snart för att gå igenom vikten av att maten bara ligger på golvet under själva matlagningsprocessen. Därefter måste maten städas bort så att den inte blir förstörd.
Ni vet sådana där små bilar, hästar, båtar, flygplan som brukar finnas i varuhus och andra offentliga platser. Man sätter ett barn i dem och stoppar i en slant. Då skakar, hoppar eller snurrar “fordonet” och barnet blir jättelyckligt.
Tänk er en förälder som går på stan med ett barn som har fått något i ögat. Föräldern har undersökt och bedömt läget, och konstaterat att föremålet i ögat är ett dammkorn. Barnet gråter dock ändå, när man har kommit igång är det ju lika bra att köra på ett tag.
Föräldern är i desperat behov av en toalett och kommer på att en matvarubutik tillhörande en rikstäckande kedja borde ha både toaletter och ett mekaniskt mini-fordon. Det olyckliga sällskapet anländer till butiken och hittar ett flygplan med en groda i passagerarsätet. Tårarna avtar.
Barnet och föräldern sluter en överenskommelse om att de först ska gå på toaletten och sen ska de åka flygplan. Sedlar växlas till mynt. Spänningen och förväntningarna stiger. Toalettbesöket avklaras under exalterad konversation om flygplanet och flygturen.
Under glädje och jubel klättrar sedan barnet in i cockpit och gör sig klar för take off. Slanten pillas in och startknappen lokaliseras och aktiveras. Sen händer ingenting. Besättningen hamrar på startknappen med ökat våld men inget hjälper. Katapultknappen för att få tillbaka pengen för att prova igen fungerar inte.
Om man då jobbar på sagda matvarubutik, då kanske man tycker att “flygplanet måste vara trasigt, vad konstigt det fungerade igår och här får ni tillbaka tian” är en bra sammanfattning och ett korrekt hanterande av situationen.
Som förälder tycker man att butiken i fråga inte har en tillräckligt bra handlingsplan för krissituationen. Det här är ju ett flygplanshaveri. Svarta lådan borde lokaliseras. Reparatör borde tillkallas med högsta prioritet. Den chockade passageraren och dess anhöriga borde åtminstone kompenseras med en gratis matkasse, eller i alla fall en glass.
Stödet för de drabbade är inte tillräckligt när föräldern får bära iväg på ett sprattlade barn som gråter dubbelt så mycket som när de kom. Hur ska föräldern kunna återuppbygga förtroendet hos barnet efter detta brutna löfte?
Detta är inte en fiktiv historia. Verkliga barn och föräldrar led på riktigt vid händelsens inträffande.
Jag vill ju inte att ni ska tro att jag är någon sorts paragrafryttare eller så. Men jag har en del regler som jag tycker att det är viktigt att hålla.
En av dem är att om man vill gå själv på stan ska man ha skor på sig. Om man sliter av sig skorna måste man sitta i vagnen. Annars blir sockarna smutsiga. För att inte tala om hur folk glor och pekar på den oansvariga mamman som låter ungen springa runt i gallerian utan skor. Jag tycker inte om när folk pekar på mig. Som tur är brukar jag ha alldeles för fullt upp för att märka något.
Idag efter bloggfikat gick vi på stan. Vi köpte en pojkpyjamas till flickan så att hon inte ska bli intresserad av smink när hon blir stor. För smink kostar pengar, blir gammalt innan man använt det och sen får man kasta bort det.
Under shoppingturen hade vi ett litet bråk om den här sko-regeln. Jag ledde länge, hade ett klart övertag. Jag styrde 200 kronors-sulkyn som knappt går att styra, med en hand, och med den andra handen höll jag barnet i ett stadigt grepp medan avkomman stod upp i vagnen och gastade “vill komma ner” samtidigt som hon viftade med armarna. Två affärer hann vi med i den här positionen medan vi förhandlade om skorna samtidigt som jag kollade på kläder. Multi-tasking på hög nivå. Det är bara män som sitter på röven runt ett bord medan de förhandlar.
Just när vi lämnade den andra affären satte sig barnet ner i vagnen. Det här var en överraskningsmanöver som jag inte väntade mig så jag tappade mitt fina grepp. Ungen slank iväg och hoppade ur vagnen och sprang ut i gallerian med riktning mot rulltrappan. Blixtsnabbt återhämtade jag mig ur underläget och kastade mig fram för att fånga henne. Såhär ungefär.
Då sprack mina byxor. Men manövern lyckades och jag halade in den sprattlande motståndaren och kastade henne över axeln.
Det gjorde inget att byxorna sprack. Revan var på insidan av vänster ben längst upp i grenen och av begränsad omfattning. Den tonårsmässiga modedetaljen på mina jeans doldes av höger lår.
Så jag spände fast gullefjunet i vagnen och tajtade till remmarna och tog fram en krishanteringspryl i form av ett Bamse-reflex som hon fick leka med. Sen shoppade vi klart under relativt lugna former, även om det var lite dragit på låret.
Ni vet hur påslakan har ett hål längst uppe i hörnen där man kan stoppa in handen och ta tag i täcket när man bäddar på sängkläderna. Sådana hål finns inte på sängkläder i England. Man kan inte stoppa in händerna och ta tag i täcket utan man måste liksom ta tag i hörnet och föra handen genom hela påslakanet innan man tar tag i täcket. Eller så vända ut och in på hela påslakanet och sedan vända tillbaka alltihop. Det var alltid dö-jobbigt att renbädda i England på grund av det här designfelet på sängkläderna.
Det var nästan så att dessa påslakan var anledningen till att vi flyttade hem till Sverige. En dag sa jag till maken “Nu får det vara nog, nu är jag trött på dessa pålakan. Nu flyttar vi hem till Sverige”. Det fanns väl ett eller annat ytterligare skäl till att vi valde att flytta hem, men man skulle nästan kunna säga att påslakanen var huvudorsaken.
Så vi flyttade hem. Köpte ett set nya sängkläder, engelska örngott passar inte på svenska kuddar eftersom måtten är annorlunda. När jag då åkte 20 mil till Ikea passade jag på att köpa ett till set sängkläder så att vi ska ha ett ombyte istället för att jämt tvätta och lägga tillbaka samma.
Idag skulle jag då renbädda med dessa nya sängkläder för första gången. Vad upptäcker jag då? Fanskapet har inga hål i hörnen så att man kan stoppa in händerna och ta tag i täcket! Just nu känns det nästan som att vi flyttade hem i onödan.
När jag kör bakom folk på E4an som kör 70 på en 110-väg får jag god lust att ringa polisen och rapportera dem som misstänkta rattfyllon. Varför skulle de annars köra så sakta om de inte försöker dölja att de är packade?
Normala nyktra människor kör faktiskt inte 70 på 110-vägar. Särskilt inte där det är mitträcke och enkelfil så att folk inte kommer förbi.
Den återkommande läsaren får kanske intrycket av att jag ingenting gör för att hjälpa till i köket nu när maken har återinträtt som förstadiskare.
Det är i så fall felaktigt. Jag torkar bänken. Flera gånger om dagen. Jag torkar och jag torkar. Ändå så är det ALLTID nya smulor på bänken nästa gång jag kommer dit. Jag fattar inte hur det går till. Så då torkar jag igen. Oftast.
Bara så att ni vet. Och inte för att jag vill verka petig. Jag ville bara berätta det.
För vi har saker att fira idag.
Maken har plockat av sig gips-skenorna tre dagar för tidigt. Han sa så här till mig inatt “nä, nu kliar det så mycket så nu plockar jag av dem”. Men jag sov så jag hörde inte det, han har berättat för mig imorse vad han sa.
Nu har vi pratat igenom situationen. Det är viktigt i ett äktenskap att man kommunicerar. Maken har fortfarande lite ont när han gör “så här” eller “så här”. Han bör nog fortfarande inte lyfta tunga saker. Så jag föreslog att vi skulle mjukstarta med att han diskar bestick. Jag hatar verkligen besticken mest av allt. Men maken känner sig ännu modigare än så. Vi har nu då kommit överens att jag diskar stora tunga grejor och han diskar småprylarna.
Här ser ni hur maken såg ut när han diskade efter lunchen.
Jag funderade igår om jag borde skapa en “disk-kategori” här på bloggen. Så att ni lättare ska hitta alla inlägg om disk. Eller undvika dem om ni inte finner dem lika inspirerande som andra delar av bloggen. Nu när gipset är av känns det mindre nödvändigt med en ny kategori, för nu kommer ju diskinläggen att minska dramatiskt.
Undrar ni just nu varför ni överhuvudtaget sitter här och läser detta? Det undrar jag också ibland. Men jag har kommit på svaret. Det måste vara för att ni vill dela min lycka.