Category: Vardagsproblem

Vi har äntligen varmvatten. Så ointressant tycker ni. Det skulle ni inte tycka om ni hade varit utan varmvatten i 20 dagar. Då skulle ni också tycka att det var intressant med varmvatten.

Varmvatten ligger väldigt långt ner på Maslows behovstrappa ska jag säga er.

Jag har kommit på att nu när jag befinner mig på en sådan här riktig arbetsplats så borde jag ju ta en kafferast. Alla har kafferast här i Sverige. Kafferast är lika svenskt som midsommar.

Problemet är bara att jag inte vet hur kaffebryggaren fungerar. Jag har studerat den och jag tror att jag har räknat ut vart man ska hälla vattnet. Men doseringen av kaffe, hur gör man den med en kaffebryggare? Jag har aldrig haft någon kaffebryggare, för jag har fått för mig att de bara är lämpade för när man vill koka svagt kaffe. Så jag har ingen som helst aning om hur många mått man måste hälla dit för att få en skaplig kopp kaffe.

Vet ni vad som är värst av allt? Jag har inte med mig någon kamerasladd, så jag kan inte ta något foto av kaffebryggaren och visa för er hur den ser ut. Kameran har jag i och för sig med mig så jag skulle kunna ta ett foto och visa för er när jag kommer hem. Men det känns litegrann som att ‘the moment is over’ då.

Jag städade inte igår. Jag har städat idag. Så nu är jag glad och lycklig. För en halvtimme sedan var jag inte ett dugg glad. För då städade jag fortfarande.

Det tar mig väldigt länge att städa. Flera flera timmar. Inte effektiv tid förstås. Jag tycker att det är så tråkigt att städa att jag måste vila medan jag städar. Dammsuga ett rum, vila, dammsuga nästa rum, vila, skura ett rum, vila, skura osv. Idag tog jag elva pauser under städningen.

Det är klart att det skulle vara över fortare om man inte vilar emellan, men jag klarar inte av den mentala ansträngningen av att städa oavbrutet.

Nu är det i alla fall rent. Ganska rent. Jag dammtorkade inte, för när jag skrev “damma mig” med pekfingret på fönsterbrädan syntes det knappt så det fick vara.

Jag tror att folk som alltid har rent och städat aldrig upplever någon lycka och glädje över att de har välstädat. De sliter och jobbar med att städa var och varannan dag för ingenting.

Om man samlar ihop lite skit innan man städar får man ju ett glädjerus när man är klar. Åh vad skönt att det är rent och fint tänker man och känner sig glad och lycklig en stund.

Det är ju fullständigt omöjligt att gå omkring i ett konstant glädjerus över att man har välstädat. Därför tror jag att folk som jämt har rent och fint aldrig upplever någon glädje över sina välstädade hem.

Det är därför jag inte städar så ofta.

Idag borde jag städa. Det vore fint att inleda helgen med lite glädje och lycka.

Vi har 13 minusgrader ute idag. Perfekt väder att göra is. För när man gör is i ispåsar så läcker det alltid ut lite vatten ur påsen också får man en massa is i frysen. Därför ska man passa på och göra massor is när det är kallt ute.

Samma princip som att passa på att frosta av frysen när det är många minusgrader. Sist vi hade minus 20 hivade jag ner all mat i kassar och ställde ut dem på balkongen. Stängde av frysen. Då ringde mamma och bjöd på middag så vi gick dit.

Medan vi var där i ett par timmar lyckades temperaturen stiga från minus 20 till minus 2. Det var ju ingen fara, maten tinade inte för det. Men det började vräka ner snö också. Så när vi kom hem fick jag först stå och försöka skotta snö ur fyra plastkassar och sedan torka varje matförpackning så att snön inte skulle bli till is när jag la tillbaka maten i frysen.

Nu har jag ställt ut en hel plåt full med ispåsar på balkongen. Förmodligen kommer jag att glömma att ta in dem innan vi går till morsan och farsan för att äta palt i eftermiddag. Medan vi är där kommer det säkert att bli plusgrader.

Så när jag kommer hem igen har jag en plåt med påsar med vatten i igen.

För ganska länge sedan sa jag till maken att vi behövde öppna kröken under diskbänken och kolla om det var stopp. För det tar så länge för vattnet att rinna undan.

“Kan det vänta tills jag tar bort gipset?” sa maken då. Det tyckte jag var ett rimligt förslag. Då skulle jag slippa rensa avloppet på egen hand. Delad börda är bara hälften så tung.

Nu är det drygt fem månader sedan maken tog bort gipset. Det börjar vara dags att att ta itu med avloppskröken i köket nu. Till veckan har jag bestämt att det ska bli av.

Den där lilla omröstningen som jag har här på bloggen om favoritkategorin ni vet. Den ligger i kanten till vänster nu när jag har möblerat om här på bloggen.

Vardagsproblemen är i klar ledning, 30% av alla röster är lagda på vardagsproblemen. Jag känner nästan att jag borde skaffa mig fler vardagsproblem, bara för er skull. Nog för att jag tycker att jag har tillräckligt egentligen. Men de flesta är medium-problem. Man håller ju inte på och berättar om medium-problem. Antingen ska det vara jätteproblem eller triviala problem för att kvalificera sig för bloggen.

I och för sig har jag supermycket brödsmulor i kylen. På nedersta hyllan. Det här är ju oerhört märkligt eftersom vi aldrig förvarar bröd i kylen. Men det här kan jag faktiskt inte blogga om för det är inget jätteproblem. Ni kanske tycker att det är ett trivialt problem som jag borde kunna blogga om. Och ja, det kan jag kanske hålla med om. Problemet är bara att om jag ska blogga om brödsmulorna känns det som att jag också måste torka upp dem och rengöra kylen. Annars finns det ju inget att skriva om brödsmulor.

Jag har inte lyckat uppbåda orken att torka upp brödsmulorna. För om man ska börja torka upp brödsmulor, som för övrigt omöjligt kan vara brödsmulor men ser ut som det, måste man ju också torka bort Worcestershiresåsen som har runnit på flaskan och lämnat en massa kladdiga ringar. Man städar ju inte bara halva kylen liksom, om man börjar måste man göra hela.

Worcestershiresåsen står i facket i dörren och de är skitjobbiga att torka. Man måste ut med allting ur kylen och sen måste man mecka loss facken för att komma åt ordentligt. Så det här blogginlägget om brödsmulorna i kylen får jag helt enkelt lov att spara till någon gång i framtiden när jag har tagit itu med dem.

Jag fattar liksom inte hur jag gjorde innan jag hade en blogg. När man har något problem alltså. När man har en blogg berättar man om sitt problem på bloggen. Sen löser någon ens problem åt en. Lämnar en kommentar med en lösning.

Dan före julafton hade jag problem med julklappen till mormor och morfar som ni kanske minns. Jag lämnade ut mig själv och skrev personligt om mitt problem här på bloggen. Då lämnade en läsare som heter Carina en kommentar som löste hela julklappsproblemet åt mig.

Hennes förslag var ju genialiskt. Det fick bli så. Gullefjunet fick rita på fotot. Sen laminerade jag det. För att förlänga konstverkets livslängd.

Mormor och morfar blev jätteglada. Sa de i alla fall.

Tänk om jag inte hade haft bloggen. Jag vet inte vad jag skulle ha tagit mig till då. Jag hade kanske fått lov att kasta mig i bilen och åka till ICA för att köpa en chokladask. Så tusen tack för idén Carina!