Så här sa jag:
Kan du hålla dig över bordet om du ska äta banankaka i vardagsrummet så att det blir lättare att torka upp smulorna?
Då gjorde dottern så här:
Tittade på mig. Rynkade på näsan. Skakade banankakan upp och ner så att en extra stor mängd banankakesmulor hamnade på mattan.
Det var exakt där jag inte ville ha dem för den mattan är så satans jobbig att dammsuga.
Hur går det med kettlebell-swingandet undrar ni säkert. Jo tack, det går bara bra. Jag svingar runt den nästan varje dag.
Ibland när jag ska in i micron så står den mitt framför microluckan.
Då svingar jag iväg kettlebellen till den andra köksbänken.
Lite senare kanske jag kommer på att jag ska diska skärbrädan eller torka bänken. Då svingar jag iväg den till diskbänken.
När jag ändå håller på och torkar bänkar brukar jag tycka att det är lika bra att torka diskbänken också. Så då svingar jag tillbaka kettlebellen till den bänk den kom ifrån.
Jag har faktiskt svingat den där kettlebellen en hel del sedan jag köpte den.
Jag kände mig lite inspirerad av den här Bill Clinton-Liz Hurley historien och påståendet om att han förfört henne med en töntig filmreplik.
Jag tänkte “så ska jag också göra”. Så det här inlägget fick en filmrepliksrubrik. Jag vet inte riktigt vilken film, jag har hittat på repliken själv. Men jag är helt säker på att den repliken finns med i någon film någonstans. Jag vet bara inte vilken.
Jag ska förstås inte förföra någon skådis eller president. Jag ska städa en köksskåp.
Det känns som att jag inte gör annat än att hänga tvätt. Sova, jobba, äta, stoppa i tvättmaskinen, hänga tvätt, sova, jobba… osv.
Tvätten tar aldrig slut. Det känns som någon sorts konspiration. Man tvättar och hänger på tork och några dagar senare ligger kläderna lik förbannat där i tvättkorgen igen.
Jag konsulterade Google i frågeställningen och det här är vad jag fick till svar.
Jag får gå till doktorn och be om ångestdämpande helt enkelt.
Fattar ni katastrofen?! I en halvtimme har jag suttit och torkat tårar och försökt argumentera att det här är en bra sak. Tänk så kul ett uppstoppat 39-kronors-marsvin kan ha helt ensam på ett dagis en hel helg!
Äta hur mycket korpor som helst. BuuuuuuuuuuuuuuuuHuuuuuuuuuuu! Dra fram allt lego och lämna det på golvet. WäääääääääHäääääääääHuuuuuuuu. Krypa ner i frökens skor och bita henne i tån när hon kommer dit på måndag. WooHooWäääWääWuuHuu.
Jag känner på mig att det här kan komma att bli en jobbig helg. Undra om kommunen har något jour-nummer man kan ringa om man har glömt ett marsvin på dagis och situationen visar sig totalt outhärdlig vid lördag lunchtid?
Att ha ett jobb är ju inte förenligt med resten av livet. Idag gick jag till jobbet. Jobbade. Gick hem från jobbet. Åt middag. Vek tvätt och la den på byrån för jag orkade inte lägga ner den i lådorna. Gjorde kvällsrutinen, och sedan gjorde maken nattningen.
Nu sitter jag här och gapar och orkar inte göra allt som jag borde göra. Dessutom behöver jag på dass men dit orkar jag inte heller gå. Som ni märker orkar jag inte ens skriva ett vettigt blogginlägg. Superwoman I ain’t. Å imorgon måste jag göra om alltihop igen. Förutom att jag vek tvätten idag så imorgon behöver jag bara lägga ner den i lådorna.
Nästa helg är gullefjunet bjuden på kalas hos N från dagis. Alltså måste jag köpa en födelsedagspresent. Det är ju jättesvårt att tänka ut en present som både barnet och föräldrarna uppskattar. Vi har många gånger fått saker som jag tänkt “å vilken bra present, det ska jag komma ihåg när jag måste köpa present till någon i framtiden”.
Min definition av en bra leksak är något som håller barnet sysselsatt länge utan att jag behöver vara involverad. Helst ska den inte låta, inte behöva batterier och inte orsaka en massa städning.
Vi känner inte Ns föräldrar, de var här när gullefjunet hade kalas och vi möts i hallen på dagis ibland men vi har inte utbytt mer än artighetsfraser. Så jag har ingen aning om vad de tycker är en bra present. Man vill ju inte komma med en rosa docka till en genusförälder eller en gigantisk godispresent till ett hälsofreak som bara låter sitt barn äta godis på jämna födelsedagar som innehåller nollor.
När gullefjunet fyllde år fick hon ett miljöutbildande pussel av dem. Det här känns som en ledtråd till att de kanske tycker att leksaker ska vara pedagogiska. I Kista finns det en bra leksaksaffär som har som slogan att de säljer pedagogiska leksaker. Väldigt fina leksaker har de också. Jag köpte ett magnetalfabet i trä i julklapp till gullefjunet. Det plastiga magnetalfabetet vi hade åkte i soporna ganska omgående för magneterna var så usla att de bara låg på golvet hela tiden. Med det här alfabetet är jag helt säker på att gullefjunet kommer att skriva en hel roman på kylskåpet.
På den där affären såg jag i alla fall en jättefin träflöjt. Vad tror ni? Jag har fått för mig att leksaker i trä är miljövänliga. Hållbara liksom. Och instrument är ju bra va? Uppmuntrar barns musikaliska utveckling. Utbildande. Fast man vet ju aldrig om föräldrarna är som mig. De kanske skulle hata en flöjt pga oljudet.
Jag lutar ändå åt att det får bli en flöjt. Det är ju tanken som räknas, eller hur?
Jag har ingen bild på flöjten. Ungen har nämligen gjort slut på kamerans nio liv. Hon har rivit ner den i golvet en gång för mycket och nu är vår kamera no more.
Ibland är jag så duktig att jag förvånar mig själv.
Idag har jag installerat en trådlös printer utan att explodera en enda gång. Kabel här, patron där, papper här, nätverk där. Skitlätt. Jag skulle kunna byta karriär och bli printerinstallatör.
Igår var jag så irriterad över att mina email hamnade i fel PST-fil att jag missade en buss till Solna. Jag skulle åka buss för att jag inte hittar att köra bil till Solna. När jag missade bussen för att jag vägrade ge upp med att fixa problemet blev jag tvungen att ta bilen. Körde raka vägen dit jag skulle utan att köra fel mer än en gång och det rättade jag till utan att få panik. Jag skulle kunna byta karriär och bli taxichaffis.
Som om att inte allt det där och makaronkokandet var nog har jag dessutom dammsugit. Fastän jag dammsög förra veckan. Som någon sorts pedant. Om jag blev printerinstallatör eller taxichaffis skulle jag kunna extraknäcka som städerska.
Man kommer hem från jobbet och tar av sig jacka och skor. Man tar på sig jacka och skor igen. Man åker och handlar. Man står i kö i 20 minuter för att betala typ 7 varor. Just när det blir ens tur kommer man på att man har glömt filmjölken som morsan bad om. Man skiter i filmjölken. Bildligt talat alltså. Om man inte har något filmjölkspaket kan man ju inte bokstavligen skita det.
Man åker hem med maten. Man svänger ihop maten medan ens unge konstant gnäller och hänger på en. Man sätter sig till bords med sin morsa och gnällunge.
I det läget då kokar man ju verkligen av tacksamhet när morsan börjar ge en goda råd för att hjälpa en att planera sitt liv bättre.
Man vill ju bara klappa händerna av glädje när hon säger saker som “åker ni och handlar varje dag just när det är dags att äta?”. Istället för att jubla av lycka så svarar man “vi jobbar ju hela dagarna, när ska vi annars handla?”.
Efter förhörs-fasen kommer rådgivnings-fasen. “Jamen ni som jobbar hela dagarna borde ju veckohandla”. Jag berättar att vi brukar göra det. Då kommer man in på överkurs-fasen “jamen planerar ni veckohandlingen och gör en veckomatsedel innan, eller åker ni bara dit och plockar varor hipp som happ?”.
Då vill man ju bara explodera av tacksamhet över alla goda råd man får. Uppenbara saker som man aldrig har tänkt på själv. Man blir helt enkelt mållös av glädje över hjälpsamheten och kan inte delta i konversationen längre. Man bara hoppas att det ska vara över snart.
Maken har varit sjuk och hemma från jobbet i två dagar.
Ja, jo, jag vet. Det är synd om mig. Men jag biter ihop.
Nu får det dock vara nog. Jag har städat i köket. Imorgon får maken lov att åka till jobbet. Jag vill inte veta av att han går hemma och dräller brödsmulor på bänken.
Ni som har den goda smaken att gilla bloggens Facebook-sida vet ju redan vad jag har sysslat med ikväll. Plockat pärlor alltså. Men sluta inte läsa för det, det här inlägget kommer även att innehålla detaljerad information om en plastbit som vi inte har pratat om tidigare.
Jo, jag har alltså fredagsmys-plockat-pärlor från köksgolvet. Den värsta typen av pärlplock. Det var jag som tappade burken.
I bildens vänstra hörn ser ni en väldigt smutsig plastbit framför diskmaskinen. Jag brukar inte störa mig så mycket på den där plastbiten i vanliga fall. Varje gång jag går förbi den tänker jag “det där är en irriterande plastbit”, men mer än så är det inte.
Det är en plastbit som typ på något sorts sätt ska skydda mot vattenskador. Eller nått sånt. Jag tror inte att den duger som vattenskadeskydd. Plastbiten ser inte alls ut som att den har auktoriteten att säga åt vatten “nu stannar du här ovanpå mig vattnet och låter bli att rinna ut på golvet”. Det vet ju alla att vatten är precis som småbarn – bryr sig inte ett dugg om vad föräldrar eller plastbitar säger åt dem.
Det enda plastbiten duger till är att klistra fast smuts på golvet. Den är nämligen fastklistrad på golvet. Så den går inte att lyfta på och torka bort smutsen. På något sätt kommer dock skiten in under plasten i hörnet och på kanterna. Om man försöker torka bort smutsen så river man upp mer av klistret och då ökar ju smutsytan under plasten.
Ordspråket “Hellre lite skit i kanten av plastbiten än under hela plastbiten” känner ju alla till, eller hur?
Som sagt var, jag är inte alls särskilt irriterad på den där plastbiten i vanliga fall. Det är på inget som helst sätt så att jag går omkring och tänker på den hela tiden när jag är i köket. Nej, nej, inte alls, jag är minsann inte den typen av person som hakar upp mig på skitsaker. Men när man ligger på alla fyra och plockar pärlor alldeles bredvid plastbiten med smuts i hörnorna kommer man lite närmare den fastklistrade smutsen.
Då får man inspiration att skriva 470 ord om plastbiten och publicera det på nätet. Utifall att det finns någon annan här i världen som har samma problem som en själv med smuts under plastbitar. Det är ju det som är så fint med internet, man kan möta likasinnade på nätet och prata om sina problem. Man kan få kraft från varandra. Man måste bara tordas vara öppen och prata om sina problem så att andra förstår att de inte är ensamma.
Forumtråden är öppen i kommenatorsfältet. Det går bra att vara anonym om ni känner att era plastlistproblem är känsliga. Det går även bra att go off-topic (OT som det kallas på Flashback) och berätta om skit i andra hörnor.
Vi har en handdammsugare. Alltid när jag ska dammsuga upp en halv hink med sand i hallen eller matsmulor i köket så hinner jag bara få upp hälften innan dammsugaren dör. För någon drar ut sladden till dammsugarladdaren och stoppar i sin telefonladdare istället. Så dammsugaren har alltid slut batteri.
Den stora dammsugaren orkar jag inte ta fram och sopen vill jag inte smutsa ner. Därför har vi skräpigt på golvet.
Nej för sjutton, jag tvättade i helgen. Den är inte alls full, den är nästan tom.
Locket är ju stängt ser ni väl?!
Det är en handduk ivägen som gör att det är väldigt svårt att öppna locket, därför minimerar vi locköppnandet genom att kasta kläderna ovanpå och bredvid den tomma tvättkorgen.
Jag har fått ut skålen ur vasen. Inget gick sönder. Jag var helt svettig när jag var klar.
Bajskorv är ett väldigt roligt ord. Tydligen. Allra roligast är det att säga Du Är En Bajskorv. Lika roligt varje gång. Tydligen. Barnet måste lära sig att inte skratta åt sina egna skämt.
Om jag börjar spara alla barr som kommer in och lägger sig på hallgolvet varje dag kan jag göra en helt egen brun julgran i december.
Mer då? Nä inget, det där var det viktigaste jag har att komma med just nu.
Det här tycker jag är lite orättvist. Just ikväll är vi elva stycken som ska dela på dubbelsängen. Ibland är vi 13-14 st plus lite lego eller någon plastfrukt. Andra gånger är vi bara 6-7 st.
Just ikväll är vi i alla fall elva. Då tycker jag att det känns som att andra inte tar hänsyn till mig om det ser ut så här på min kudde när jag kommer för att lägga mig. Jag tycker inte att jag får en elftedel när det ser ut så här.
Innan vi fick barn brukade jag vara jätteirriterad över att kryddmåttet alltid gömde sig i någon vrå i kökslådorna och varje gång man skulle ha det så tog det en evighet att hitta det.
På den tiden retade man ju upp sig över ingenting. Det är egentligen skitlätt att hitta ett kryddmått i en kökslåda. Man vet ju att det är där någonstans så det är bara att gräva och svära tills man hittar det.
När man har barn däremot och kryddmåttet är försvunnet… Man är liksom helt säker på att man såg ett kryddmått i legolådan häromdagen. Man vänder upp och ner på hela lådan och tar taket av legostallet. Men kryddmåttet har tydligen flyttat på sig.
Då tänker man att det vore rimligt att kryddmåttet har flyttat till lådan med plastmat eller picknick-korgen. Kryddmått har med mat att göra. Man häller ut all mat på golvet och plockar tillbaka det i lådan. Inget kryddmått hittar man.
Så håller man på så där genom alla leksakslådorna och hittar man inte kryddmåttet där går man vidare till klädbyråerna. Ligger kryddmåttet inte där heller så kryper man runt hela lägenheten på knä och kollar under alla möbler.
Jag gjorde allt det där tidigare idag när jag skulle göra köttbullar. Vet ni var kryddmåttet var den här gången? Det hade trillat ur bestickkorgen och låg i botten på diskmaskinen.
Jag har ju varit lite dålig på viktig information i veckan. Jag har passat på att göra en massa saker som det är svårt att hinna med när gullefjunet är hemma. Bokföring och städa i besticklådan och sådana saker.
Å det här blir bara ett kort inlägg, för ikväll ska vi ha middagsgäster. Så jag ska dammsuga och skura toaletten. Inte nu för att C & L är den typen av personer som bryr sig om lite grus på golvet, men en ren skithusstol uppskattar ju alla när man är bortbjuden.
Det hände dock alldeles nyss en sak som jag känner att ni kanske skulle vara intresserade av att veta. När jag kom hem upptäckte jag att det flög omkring en stor fet fluga i lägenheten. I oktober. Sånt är ju grymt irriterande. Mycket mer irriterande än en fluga i juli. I oktober ska alla flugor vara döda. Det är bara för mycket att det är kallt ute och att man dessutom ska ha en fluga inne.
Jo, det jag skulle berätta var att när jag tömde soporna flög flugan in i skåpen under diskbänken. Då stängde jag in flugan där! Ville bara berätta det för jag känner mig så sjukt nöjd med min bedrift. Lite otur bara att sophinken står kvar utanför på köksgolvet.
Det gör dock ingenting, för när våra gäster kommer har jag ju en rimlig förklaring till varför jag inte kan öppna skåpdörren och ställa in soporna. Jag vet att de kommer att förstå.
Vi har några kaffekoppar med älgar på. Arvegods så det går inte köpa nya, och de är av tunnt porslin så de är lite ömtåliga. Vi använder dem inte dagligen, men på söndagar brukar vi dricka morgonkaffe i dem. Ibland på lördagar också.
Varje helg säger jag till maken “kör inte dem i diskmaskinen, de kommer att bli förstörda”. Varje helg svarar han “vi diskar dem så sällan” också kör han dem ändå i maskinen.
Inte idag dock. För idag har jag förklarat för honom att definitionen av sällan inte alls behöver vara likadan för en älg på en kopp som den är för en medelålders man. En gång per helg är kanske sällan i makens ögon men för älgen är det kanske jätteofta.
Intensiv dag idag. Jag hann ändå med att städa i badrumshyllan.
Inte så stor skillnad tycker ni? Nej okej då, jag har inte dammtorkat. Det är dammtorkar-dag imorgon. Eller någon annan lördag under 2013. I övrigt är det jättestor skillnad. Ni ser den bara inte för jag har mest städat inne i lådorna.
Dessutom har jag försökt mig på att göra ett fotogalleri så att bilderna skulle hamna bredvid varandra. Det funkade inte alls som ni ser, man måste klicka på bilden för att se hela skåpen och vem orkar göra det? Ja säkert någon förstås. Det finns ju folk som har som hobby att gå och rota i folks badrumsskåp när de är bortbjudna. Om ni är den typen vill jag tipsa om att man ser bäst om man printar ut fotona i färg.
Maken har också fått en repetition av reglerna. Barberarknivar må icket dela billig låda från ÖB med garnityrmojänger. Allt enligt en gammal regel från tidigt 1800-tal. Ursprunget till denna regel är förstås att man inte vill ha skäggstubb från en använd rakhyvel på tandtråden.
Eftersom jag bara använder tandtråd en gång om år så är ju denna gammalmodiga regel inte av så stor betydelse för mig. Men tandborstlagret av nya oanvända tandborstar ligger ju också i den där lådan. De är i och för sig fortfarande förpackade, men jag blir ändå äcklad av tanken därför håller jag fast vid den här 1800-talsregeln.
Det är kanske så att den enda människan som undrade vad som fanns inlindat i gardinen förra veckan var dottern. Nu tänker jag i alla fall berätta det vare sig ni vill eller ej, för jag har inget annat att berätta.
Det var en saccosäck. Den syns inte så bra på bilden, men den är där under paraplyet och filten.
Min tanke var att om vi har en saccosäck kan vi spilla välling och saft i den istället för på soffan. En ny saccosäck är mycket billigare än en ny soffa och mycket lättare att ta till soptippen.
Det gick inte riktigt som planerat.
När jag kommer in i vardagsrummet från köket och säcken ligger i dörröppningen sparkar jag iväg den rakt fram för att komma förbi. Då hamnar den framför balkongdörren. När jag ska ut på balkongen plockar jag upp den och hivar den över axeln. Då hamnar den mellan soffan och soffbordet. När jag ska sätta mig i soffan kastar jag iväg säcken över bordet ut på golvet. Golvet är lite halt så då glider den alltid hela vägen fram till dörren till sovrummet.
Då blir jag så irriterad så när jag ska till sovrummet går jag runt via köket och hallen för att slippa flytta säcken igen. Sen när jag varit i sovrummet och ska in i vardagsrummet igen orkar jag inte gå runt igen. Så då sparkar jag säcken rakt framåt. Var tror ni att vi hamnar då? Jo, mitt i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet.
Den där säcken åker runt, runt i en cirkel på vardagsrumsgolvet. Vällingen och saften, den spiller vi fortfarande i soffan.
Det är jättebra med butiker som har stort kryddsortiment. Då kan man räkna med att det finns Cayennepeppar. Problemet är bara att hitta den.
Bokstavsordning – är det omodernt nu för tiden? De kör då i alla fall inte med bokstavsordning på Coop. Då tänkte jag att de hade något annat system. Att kryddorna var organiserade i någon sorts kryddgrupper. Typ all peppar på ett ställe. Så var det inte heller. Det fanns olika sorters peppar på alla rader och i alla staplar. Jag hittade alla sorters peppar utom Cayennepeppar. Å inte heller hittade jag någon röd tråd i hur kryddburkarna var organiserade.
Mer än hälften stod med etiketten vänd inåt också. Eftersom det är så kul att vara och handla så är det ju praktiskt att man får stå och vända på 50 kryddburkar så att man har en anledning att stanna lite extra länge.
Efter 10 minuters letande kom morsan och frågade vad jag höll på med. Sen plockade hon ner en burk Cayennepeppar.
Jag fattar inte hur hon listade ut vad systemet var. Om någon vet vad Coop har för kryddsorterar-system får ni gärna dela med er av er visdom.
Jag är ingen Domestic Goddess. Det vet alla. Det finns dock två saker som jag briljerar på i köket. Att hacka lök och att knyta ihop en bärkasse så att den tar minimal plats. Båda sakerna har jag lärt mig av min mamma. Hon kan faktiskt inte komma och säga att jag aldrig lyssnade på vad hon sa, för både mina lökbitar och bärkassar är jättesmå. Så även om jag kanske spelade nonchalant när jag var yngre så lyssnade jag och lärde mig.
I över tio års tid har jag försökt dela med mig av min unika kunskap till maken. Det är helt hopplöst. Även om vi hackar lök två dagar på raken så hinner han glömma vilken ända av löken som MÅSTE vara kvar.
Med påsarna är situationen ännu värre. Där handlar det inte om glömska. Det är inte så att han inte kommer ihåg mina instruktioner. Han klarar helt enkelt inte av att utföra manövern även om jag står där och pekar och säger exakt hur han ska göra.
När maken knyter ihop en bärkasse ser det ut så här.
Makens påsar tar upp tre gånger så mycket plats som mina påsar. Så här ska det se ut.
Kom nu inte och försök anklaga mig för att lida av någon Obsessive Compulsive Disorder bara för att jag knyter så perfekta knutar av påsar. Ni är bara avundsjuka över att jag är så duktig på att knyta påsar. Om tillräckligt många efterfrågar det i kommentarerna kanske jag bjuder på en pås-knytar-skola här på bloggen en dag.
Egentligen gick jag och i hemlighet hoppades att ni skulle rösta på bananflugorna. De är så sjukt irriterande. Man producerar de bästa inläggen när man är lite upprörd av ämnet. Miljökämpar skriver brinnande inlägg om miljön, feminister om jämlikhet osv. Jag då, jag skulle ha kunnat skriva ett brinnande inlägg om bananflugor.
Men nu har tvålflaskan på tvålflaskan fått mest röster hittills. Så då får det väl bli så då. Ni undrar väl hur det går till. Det kan man faktiskt fråga sig. Maken är naturligtvis involverad.
Vi har bara en liten hörnhylla i duschen som sitter på stången och om man ställer för tunga saker på den skjutsar den ner på golvet. Så jag har köpt en korg med en krok som man hänger över duschväggen. Korgen har bara en krok och den sitter i mitten. Min tvålflaska är dessutom lite för stor för korgen så man måste tvinga ner den med våld.
Det är viktigt att flaskan står i mitten, annars svänger korgen åt sidan när man ska pumpa tvål ur den. Klockan sju på morgonen är det nämligen av största vikt att man bara kan sticka dit handen och pumpa tvål utan att hålla på och lyfta flaskan. För den är ju för stor för korgen så den sitter nästan fast. Tung är den också när den är full.
Så här ska det se ut. Då fungerar allt som det ska.
Men varje morgon när jag kliver in i duschen ser det ut ungefär så här.
Så här ligger det till förstår ni. Lyssna noga nu. Maken klarar inte av att pumpa tvål ur flaskan när den står där uppe i korgen. Det kommer ingen tvål när han försöker. Någon gång borde jag stiga upp tio minuter tidigare för att kolla hur det går till när maken duschar och inte lyckas pumpa tvål ur flaskan. Men jag är så trött på morgonen, så jag har inte orkat ännu.
I alla fall. Varje morgon så rycker maken upp den stora tvålflaskan, som nästan sitter fast i korgen, för att kunna pumpa tvål ur den. Våldshandlingen får den mindre flaskan att ramla omkull. Maken tvålar in sig med tvålen, som han kan pumpa ur flaskan när han håller i den. När han är klar trycker han tillbaka den lite för stora flaskan som nästan inte ryms i korgen OVANPÅ den mindre flaskan istället för att ställa upp den mindre flaskan.
När jag ska duscha får jag alltid börja med att återställa tvål-ordningen så att jag kan pumpa tvål ur flaskan utan att behöva hålla i flaskan. Vid sju-tiden på morgonen är det här mycket irriterande.
Jag har kommit på att det var länge sedan jag hade vardagsproblem. Här på bloggen alltså. I verkligheten har jag dem varje dag. Ni skulle bara se hur mycket brödsmulor vi har på bänken. Trots att vi har inte mindre än tre skärbrädor som permanent ligger på bänken enbart i det syftet att fungera som underlag till brödsmulor.
Vad jag menar är en djupanalys av ett trivialt vardagsproblem här på bloggen. Typ som problem med hål i smörpaketet. Det blir lätt så att vardagsproblemen bara passerar revy utan att man tar sig tiden att sätta sig ner och fundera över vad världen egentligen behöver veta om ens vardagsproblem.
Å ni har ju inte sagt något på länge heller. Ni kommer hit kollar runt och sen går ni igen. Varken hej eller hej då säger ni. Jag vet hur det är, ni är blyga. Så nu har jag ordnat så att ni kan komma till tals helt anonymt utan att behöva skriva någon kommentar.
Jag har gjort en lista med vardagsproblem. Den är lite kort. Man skulle kunna tro att jag är världens lyckligaste människa som bara har fyra vardagsproblem på min lista. Jag kom inte på fler just nu. Listan ligger där högst upp i högerspalten. Där kan ni rösta på det vardagsproblem ni känner att ni skulle behöva veta mer om. Sen kanske jag skriver ett blogginlägg och det ledande vardagsproblemet om jag kommer ihåg. Jag har ju en förmåga att lova att skriva om något och sedan glömma bort det eller tappa inspirationen.
Kom nu inte och säg att ni inte kan se omröstningen för att ni läser på mobilen. Jag har nog problem med min egen telefon så jag kan faktiskt inte lösa era mobilproblem också.
Alternativen är bananflugor, soffkuddar, tvålflaskan under tvålflaskan och en tom skohylla.
Jag håller på att bli galen. Musen har fått fnatt. Jag klickar på ett foto för att dra och flytta det till en annan folder. Då dubbelklickar musen och öppnar fotot istället. Jag klickar för att stänga fotot då dubbelklickar musen och stänger både fotot och foldern som jag fortfarande vill ha öppen. Jag klickar på en rullgardinsmeny för att välja ett alternativ då dubbelklickar musen och öppnar och stänger menyn innan jag hinner trycka på det alternativ jag vill ha.
Jag vill bara att ni skulle få veta det. Så här ser musen ut förresten.